Recension
Paisley, Brad
Wheelhouse
(Arista/SonyBMG)

Brad Paisley är en av Nashvilles djärvaste artister. Han är en glimrande gitarrist, men till skillnad från Vince Gill och Jon Randal har han inte tonat ner på gitarrspelet för att göra karriär som sångare. Hans skivor är impregnerade av innovativ gitarrglädje, och han har också gjort en ren gitarrskiva, »Play«.

På sin nionde studioskiva »Wheelhouse«, en julskiva oräknad, ger Paisley en både textmässigt och musikaliskt bred bild av den amerikanska södern. I »Accidental Racist« tolkar han dilemmat att vara född in i en kultur man inte skapat.

Karate handlar om en kvinna som svarar på mannens våld; tyvärr mer Dixie Chicks »Goodbye Earl« än Martina McBrides »Independence Day«. Och en kort version av Dixie är lika ödestyngd som när Mickey Newbury tog med den i »American Trilogy« 1971.

Bland gästerna märks Eric Idle, Charlie Daniels och LL Cool J. Någon må kalla det splittrat. Jag ser det hellre som en mäktig muralmålning. Och det gudomliga gitarrspelet.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify