Recension
Delbert & Glen
Blind, Crippled & Crazy
(New West Records)

Delbert McClinton klev in i min värld av favoriter första gången jag såg honom livs levande på KB i Malmö.

Det var en het sommarkväll, där han och hans band skulle spela innan det var dags att släppa in discopubliken. Vi var väl runt 50 fans och nyfikna som infann oss vid 21-tiden och Delbert gick igång med full kraft från första låten. Sedan radade han upp låt efter låt i sin speciella blandning av rock, blues, soul, country och R&B.

Och han slutade aldrig. Publiken blev större och större och när det var dags enligt schemat för discot att ta över, då trodde Delbert att alla nytillkomna var hans publik.

Jag har nog berättat det här förut någon gång, men det var en sådan där kväll man aldrig glömmer. Mest för att Delbert och bandet var så makalöst bra och musiken så svidande sköön, men också för det komiska inslaget då publiken bara blev större och större och de som kom begrep inte vad den där gubben gjorde där på scenen, här skulle det ju dansas disco.

Glen Clark har hittills aldrig riktigt tagit klivet in i min värld, trots att han spelade in två album tillsammans med Delbert under 1970-talet. Jag missade dem då och har aldrig aktivt jagat dem.

Åren har gått och nu har Delbert & Glen sammanstrålat i en skivstudio igen och bjudit in en rad pålitliga och kompetenta musiker som vet hur man får en låt att svänga. Bluesgitarristen Anson Funderburgh är visserligen med bara i en låt, men hans namn visar ambitionsnivån vid inspelningen. Låten heter »Oughta Know« och är skriven av nästa generation McClinton. Delberts son Clay står för den förhoppningen.

Ett renodlat Delbert-album låter lite annorlunda än det här. Vi har hört många berömda sångare och sångerskor göra inhopp på hans plattor, men sällan en röst som bättre kompletterar hans egen. Det märks att han trivs med Glen vid sin sida och Glen verkar mer än nöjd över att få ta upp ett samarbete som har vilat i 40 år.

Så de levererar ett knippe låtar som skapar glädje och värme, det är musik som aldrig dör

/Rune Häger