 |
| ||||||
 |
Recension
Cotton, James
Cotton Mouth Man
(Alligator)
”The Last Of The Great Blues Harmonica Players”, så skulle man nog kunna säga om den nu 77-årige munspelsgiganten James Cotton. Bomullslen i rösten är han dock inte längre. En strupcancer tog det mesta av talet, och kvar finns bara ett dovt rosslande. Annat ljud är det i den andra pipan, hans munspel. Där är det fullt ös, kraftfulla munspelstoner och glödande melodier och komp.
”Cotton Mouth Man” är James Cottons femte album på Chicagobolaget Alligator. Att album som tar oss hela den musikaliska vägen från bluesen på den bomullsplantage, Bonnie Blue i Tunica, Mississippi, som James föddes på 1935 fram till den kraftfulla rockiga bluesen av idag. Han lärde sig spela munspel av Sonny Boy Williamson II, spelade in på Sun Records i Memphis, tillbringade 12 år i Muddy Waters band innan han blev sin egen. Och på den vägen har det varit, och utmärkelser och album har kommit i en strid ström. Ofta med hög kvalitet. Som nu, med ”Cotton Mouth Man”. För James Cotton har med åren lärt sig att både vara en lyhörd kompmunspelare och en initiativrik solist. En förmåga som inte alla munspelare har idag.
Om man nu inte längre kan sjunga själv får man ta hjälp. I James turnéband är det Darrell Nulish som står för sången. När ryktet om inspelningen av ”Cotton Mouth Man” nådde ut var inte mindre än sex andra sångare snabba att anmäla sitt intresse för det vokala inslaget, och även för gitarrbistånd. Så här finns Gregg Allman, Joe Bonamassa, Ruthie Foster, Warren Haynes, Delbert McClinton och Keb Mo som gäster. Det betyder att det inte finns någon instrumentallåt med på albumet. Det brukar ju ofta finns någon sådan på munspelsinstrumentalisters plattor. Det talande inslaget med den lilla röst James Cotton har kvar i berättelsen om ”Bonnie Blue” får väl snarast ses som ett kuriosa som vi hade kunnat klara oss utan.
Nu skulle dessa gästspel kunnat ge en viss instabilitet i albumet som helhet med så varierande sånginslag. Men det fungerar förvånansvärt bra. Dels är det Tom Hambridge produktion men inte minst James Cottons sammanhållande munspel som skapa denna jämnhet. Kompet är uppdelat i två olika delar. En del av sångerna har Cottons eget band som komp och en del har en all star-grupp ihopsamlad av just Tom Hambridge. Här kan vi bland annat höra Chuck Leavells fina Hammond B 3 i ”Hard Sometimes” och Colin Lindens resonatorgitarrspel på den avslutande ”Bonnie Blue”.
Bland sånginslagen utmärker sig Keb Mo med sin lugna och mjukt mörka sångröst i två spår och Ruthie Foster med sina varma soulfyllda i en. James Cotton har själv knåpat ihop sju av sångerna och Tom Hambridge ytterligare fem. En är en cover, ”Bird Nest On The Ground” och det är en hyllning till den gamle uppdragsgivaren och mentorn Muddy Waters.
Härligt att höra att James Cotton fortfarande är en skicklig bluesmunspelare. Kraften, glöden och ivern finns kvar här på denna inspirerande nya samling spår från den gamle mästaren.
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.