Recension
Taylor, Chip
Block Out The Sirens of This Lonely World
(Rootsy)

Få artister är så tjurskalligt ovilliga att leva på gamla meriter som Chip Taylor, det märks såväl på den spretiga utgivningen som på en outsinlig produktionstakt. Nya »Block Out The Sirens of This Lonely World« följer tätt på fjolårets »F**k All The Perfect People«, men är en betydligt mindre lättsmält historia.

Det underliggande mörkret från föregångaren finns för all del välbevarat här, men det är mer kompakt och till förgrunden framlyft i skral instrumentering och ett närgånget mixat vokalt uttryck. Till färg och form minner albumet mycket om såväl Kris Kristoffersons existentiella skärskådningar på »Closer To The Bone« och »Feeling Mortal« som Neil Diamonds dunkla »Home Before Dark«.

Taylor berör livets förgänglighet, stundtals becksvart och undergångsbetonat andra gånger med bibehållen humor. Det är introverta betraktelser kring människan, hennes korta tid på jorden och osvikliga benägenhet till lika stora mått grymhet som kärlek.

I mångt och mycket är »Block Out The Sirens of This Lonely World« ett album som står och faller med Taylors textförfattande. Det musikaliskt minimalistiska ramverket upplevs i allt väsentligt sekundärt och ständigt beroende av textflödets tilltal. Taylor skriver okomplicerat och naivt men med en förmåga att också låta de mest privata reflektioner upplevas allmängiltiga. Det ger en blek hoppfullhet som gör att albumets övergripande svårmod alltjämt upplevs försiktigt trösterikt.

»Block Out The Sirens of This Lonely World« är en sotig kanvas, befolkad av skeva karaktärer som söker bära såväl sina egna som medmänniskors bördor genom ensamhet, olycka och socialt och psykologiskt mörker. Det är också ett album som värnar om samvaro och mänsklig närhet i den mest tryckande av sorgesam enskildhet och ber en vardagens stilla bön om ljusning.

Tidigare publicerad på Benshi.se

/Mark Andersson

Lyssna på Spotify