Recension
Nelson, Willie and Family
Let’s Face the Music and Dance
(Sony)

En ny Willie Nelson: det är som en ny diktsamling av Karl Vennberg på sin tid. Några teman som utvecklats och varierats, och stundom stagnerat och rentav regredierat, i ett halvsekel. Det kunde räcka med att skriva att Willie Nelson väsentligen följer evergreenlinjen på sin nya skiva, vilket även antyds av titeln »Let’s Face the Music and Dance«, efter Irving Berlins klassiker.

Jag kunde sedan lägga till att Willie Nelson också gör bra versioner av »I Can’t Give You Anything But Love« och en vackert nertonad tolkning av Django Reinhardts »Nuages«, men att evergreenmönstret något bryts av Carl Perkins lite fåniga »Matchbox«, »Twilight Time« och »South of the Border«, fast alla sångerna lyfter rejält ur Willie Nelsons mun. Jag kunde även dryfta gåtan vem som spelar gitarr på skivan. Omslaget anger Billy English som gitarrist, medan Willie Nelson blott förlänas det instrumentala epitetet »trigger«.

Men nog är det Willie Nelsons melodiöst småkantiga gitarr vi hör; den är omisskännlig. Lika omisskännlig som syster Bobbies piano, inte minst när hon släpper loss melodiösa flöden som i »South of the Border«.

För att ge ytterligare av den tematiska bilden kunde jag tillägga att Willie Nelson fungerar bättre i klassisk pop när han framför sångerna i ett mindre format i stället för att kompas av stor orkester, som på en del tidigare hemsökelser i genren. När han närmar sig åttio inser han kanske också att det avskalade formatet rymmer allt som behöver sägas. Odet och de stora elegierna ger plats för centrallyrisk koncentration. Tankarna behöver inte prydas av instrumentalt överdåd, några förströdda gitarrlicks duger lika bra.

Ungefär så skulle en ny skiva med Willie Nelson kunna beskrivas och värderas. Alltså, Willie Nelsons nya skiva »Let’s Face the Music and Dance« anknyter till ...

/Magnus Eriksson