Recension
Van Zandt, Townes
Sunshine Boy
(Omnivore)

Sedan Townes Van Zandts död 1997 har det kommit en aldrig sinande ström av samlingsskivor, hyllningskivor och liveskivor av varierande kvalite och värde. Men det har däremot getts ut ganska lite studiomaterial bortsett från den postuma skivan ”A Far Cry From Dead”. Därför är det naturligtvis en stor händelse att Omnivore nu släpper en dubbelcd med tidigare helt outgivna studioinspelningar från perioden 1971-72. Materialet är hämtat från sessionerna som producerade LP:n ”High, Low and In-Between” samt skivan med den smått morbida titeln ”The Late Great Townes van Zandt.

I det medföljande cd-häftet argumenterar man naturligtvis för att detta var Townes kanske bästa period då han uppvisade en fin variation i låtskrivandet samtidigt som han undvek de utstuderade arrangemang som hade präglat hans första inspelningar för producenten Cowboy Jack Clement. Jag kan dock inte hålla med om detta. Både ”High, Low and In-Between” och framförallt ”The Late Grate Townes van Zandt” var i själva verket ojämna skivor där toppmaterial blandades med mer lättviktiga spår (”Standin”, ”German Mustard”, ”Where I Lead Me”), halvroliga gospelpasticher (”Two Hands”, ”When He Offers His Hand”) och coverlåtar av varierande värde (”Fraulein”, ”Don’t Let The Sunshine Fool Ya”, ”Honky Tonkin”). Flera av de verkliga pärlorna från ”The Late Great Townes van Zandt” saknas också helt på denna utgåva, t.ex. ”No Lonesome Tune”, ”If I Needed You” och den märkliga ”Silver Ships of Andilar”.

Personligen tycker jag också att det ständiga tjatet om de första plattornas överproduktion är överdrivet även om det är förståligt (inte minst med tanke på att Townes själv så tydligt tog avstånd från debuten) . Den uttjatade modernistiska uppfattningen att musik skulle vara bättre om den är outsmyckad och spartansk är också mycket tröttsam tycker jag. Visst finns det något magiskt över Townes van Zandts legendariska solo-konsert at the Old Quarter och visst passar ett sådant uttryck många av hans sånger men jag ser faktiskt ett lika stort värde i den unika, smått psykadeliska, mycket barocka och mycket underskattade countrymusik som Clement skapade på Townes debutplatta. Jag håller den som en av hans bästa skivor. Och de låtmässigt lika starka uppföljarna ”Our Mother the Mountain” och den självbetitlade tredje plattan är ju definitivt utsökta i sina mer nedtonade ljudbilder. Av samma skäl ser jag egentligen inte varför den här utgivna alternativa versionen av ”Pancho and Lefty” skulle vara bättre än originalversionen med stråkar och blås. Jag tycker den är tråkigare.

Med tanke på det stora intresset för Townes är det mycket märkligt att den extremt obskyra låten ”Sunshine Boy” som var b-sida på singeln ”If I Needed You” fortfarande – så vitt jag förstår – är helt outgiven på cd. Men här bjuds man åtminstone på en alternativ tagning av detta spår som tillhör det material som är mer uptempo och har starkare inslag av blues och rock. Och den inriktningen är väl representerad på cd 1 som även bjuder på en cover av Bo Diddleys ”Who Do You Love” en omarbetning av Jimmie Rodgers ”T for Texas” och den tidigaste versionen av Townes egna snabba bluegrassrockare ”White Freight Liner Blues”. Medan Cd 1 består av alternativa tagningar från studioinspelningarna innehåller cd 2 enbart akustiska demos. Även här finns en del mer sällsynta spår som Townes version av ”Old Paint” och den egna blueskompositionen ”Diamond Heel Blues” som tidigare varit helt outgivna.

Som helhet bjuder den här dubbel-cdn på mycket bra material men det som är verkligt nytt och intressant är samtidigt ganska udda material. Skivan är därför i princip omistlig för den verklige Townes van Zandt-kännaren men som översikt över Townes karriär eller introduktion för nytillkomna lyssnare tycker jag inte den fungerar även om den visserligen visar upp bredden av Townes musik. Är man ute efter en ”best of Townes” är det bättre att köpa någon av de otaliga samlingar som finns av hans tidiga produktion på bolaget Poppy.

/Roger Jönsson