Recension
Wilson, Bill
Ever changing minstrel
(Tompkins Square)

I januari 2012 hittade Josh Rosenthal, skivbolaget Tompkins Squares ägare, ett vinylexemplar för 25 cent av ”Ever changing minstrel” i en skivaffär i Kalifornien. Han köpte den för att den är producerad av Bob Johnston (som har producerat Dylan, Cash, Cohen, m.fl.). Rosenthal blev så tagen av låtarna att han sökte upp Johnston för att få veta mer om Bill Wilson och bakgrunden till skivan. Ett knappt år senare ger Tompkins Square ut den igen.

Det sägs ibland att vi alla kommer att få våra femton minuter i rampljuset. Bill Wilson fick en hel natt. Eller fick och fick. Ibland får man ta saken i egna händer. Efter att ha tjänstgjort i Vietnamkriget 1966-69 hankade han sig fram som musiker och olika tillfälliga jobb. I februari 1973 tyckte han att det var dags för förändring. Han åkte helt sonika hem till Bob Johnston och knackade på dörren, varpå följande konversation utspelade sig:

- I am Bill Wilson and I want to make a record.
- Well, you came to the wrong house. You can´t just show up and make a fucking record.
- Well, will you listen to one song that I got?
- I´ll listen to one song…

Han lyssnade på flera och redan samma kväll samlade han ihop ett gäng musiker och spelade in skivan. Vinylutgåvan har ingen information om vilka musiker som medverkar. Enligt Johnston var det Mac Gayden, Charlie Daniels, Bob Wilson, Charlie McCoy, Kenny Buttrey, Jerry Reed, Pete Drake och tre körtjejer, varav en var Cissy Houston.

En samling sånger som växt fram under flera år, en samling musiker i världsklass och Bob Johnston vid spakarna. Och Wilson utnyttjar varje minut. Han släpper lös rösten i blue eyed soul och country-gospel till slidegitarr, piano, munspel, kör och ovanligt rytmiska trummor. Han berättar historier om sociala orättvisor och förlorad kärlek, helt i klass med de största inom genren, Townes van Zandt, Guy Clark, Kris Kristofferson. Om ni frågar mig. Men skivan floppade och föll i glömska.

Alla fakta om musiker kommer från Johnston goda minne. Varken Gayden eller McCoy kan minnas den speciella kvällen. Det verkar osannolikt att resultatet ska kunna bli så tight, samspelt och nyanserat när musikerna inte har hört låtarna tidigare och sångaren aldrig träffat bandet. Eller också är det så självklart som fotbollsspelaren Henrik Larsson uttryckte det när han fick frågan om hur han kunde anpassa sig så snabbt till Barcelonas och Manchester Uniteds spel när han började spela för dem: ”Det är enkelt att spela med bra spelare”.

En bortglömt litet mästerverk som nu får en andra chans.

/Mattias Syrén