Recension
Combs, Andrew
Worried Man
(Coin Records)

Min första bekantskap med Andrew Combs kom för några år sedan genom en livevideo där en retroaktigt denimklädd Combs spelade en akustisk version av låten ”Too Stoned To Cry” tillsammans med några medkompande vänner. Dekoren och stämningen var avslappnad med ölflaskor på bordet och cigaretter i askfaten, som i ett vardagsrum på en hemmafest. Som en scen från »Heartworn Highways.«

Sedan föll han bort från min radar, någonstans fladdrade det förbi en omslagsbild från en EP där Combs poserar lite stelt i traditionsbundna kläder på en typisk söderaltan, som taget från en gammal vinyl.

Dessa två ögonblicksbilder säger egentligen inte så mycket om debutskivan ”Worried Man” men ändå en hel del. Combs är nämligen en traditionstyngd man och mycket riktigt så refererar han i intervjuer både till ”Heartworn Highways” och traditionstunga namn som ”Willie Nelson”, ”Guy Clarke” och 1990-talets countryscen. Att nicka åt traditionen är helt enkelt inget som ligger Combs har någonting emot.

Och varför ska han det? En låt som »Too Stoned To Cry« är nästan en parodi på en ung man som stjärnögt stirrat på sin fars vinylsamling. Men vad spelar det för roll när låten är riktigt bra?

»Worried Man« kan huvudsakligen delas in två epoker och i två olika stilar, dels i 1970-talets austinscen och 1990-talets alternativcountry. Utan jämförelser i övrigt, Guy Clark skulle älska att ha sjungit »Please, Please, Please« och något säger mig att den bluesiga »Big Bad Love« skulle gjort sig väl i händerna på både Townes Van Zandt eller valfri 1990-tals akt, exempelvis Son Volt.

Problemet för Combs är att han inte kan mäta sig med sina idoler. Med det sagt, han kan när han vill, och här och där glimmar det till, det bluesiga öppningsspåret ”Devil Got My Woman” och det roadhouse-rockande titelspåret är finfina. Combs magnus opus är dock än så länge ”Too Stoned To Cry” som lovar gott för framtiden. Själv hoppas jag att välljudande ”Heavy” med sin fylliga ljudbild och dynamiska blandning av folkcountry och rock i Neil Young-anda får ses som vägmärke för en fortsättning på en lovande start.

/Sebastian Carlström