Recension
Lundell, Ulf
Högtryck
(Rockhead/Capitol)

Det är nåt märkligt med Ulf Lundell. Ibland går hans skivor bara mig förbi, ibland drabbar de som blixtnedslag. På rak arm kan jag påminna mig ”12 sånger”, ”På andra sidan drömmarna” och ”Kvinnor utan män”, men det är säkert fler och nu är det dags igen. ”Högtryck” är klassisk Lundell när han är som bäst, och jag har svårt att förstå kritiker som tror att han plötsligt ska förvandlas till nånting annat. Som om det inte skulle räcka med att han bara blir visare och mer insiktsfull utan att släppa sin värme och humor. Som en åldrande cognac eller ett källarlagrat vin som bara blir bättre med åren. Det är väl ingen som på allvar vill att cognacen plötsligt ska börja smaka whisky eller rom?

Egentligen borde jag inte alls gilla ”Högtryck” för många av låtarna är inte de ballader jag alltid tyckt varit Lundells styrka utan Springsteen-inspirerade hyllningar till livet och naturen, sommaren, vackra flickor och Stockholm — en är t o m, och gud förbjude, en reggae — men han sjunger med sån inlevelse och känsla och livsglädje att det bara är helt omöjligt att motstå hans fredstrevare till en gammal fiende i ”Kärlek på stan” eller den extatiskt naiva livskänslan i rader som ”nyckelpigan, när hade du en sån på fingertoppen sist? /Gud vare med göken som gal och barnasinnet du aldrig mist” — det är rena Taube-känslan inför livets mirakel, förstärkt av en barnsligt glad farfisaorgel och en melodi som får mig att tänka på ”Lycklig lycklig”.

Överhuvudtaget finns det en ljuv ton av försoning som genomsyrar hela ”Högtryck” — från ”En bättre värld”, den rörande hyllningen till Lundells far som dog förra året, till hans uppmaning att ringa till barn, barnbarn, exfruar och gamla kärlekar och be dem fira kärleken och sommaren med honom.
Titellåten ”Högtryck” är en elva minuter lång pratad berättelse om en dag på stan, i samma anda som Dylans ”Highlands”, som bara Lundell skulle kunna komma undan med. Den har en musikaliskt avslappnad dräkt som passar perfekt till historien och den heta sommardagen och Lundells sätt att säga ”titta här, ser ni alla dom här rynkorna i det här fejset? Har jag gjort mej förtjänt av dom? Ja, det har jag” säger mer än en hel box Lundell-plattor och rådet till de unga rockers han möter är ren poesi: ”sök igenom gruvorna med kärleksfulla facklor i händerna”.

”Den dummaste djäveln i stan” kan vara ett angrepp på en f d vän, men lika gärna ett porträtt av Lundell själv, sedd genom sitt eget frätande självförakt och i så fall liknar den ingenting han gjort tidigare i sin destruktiva bitterhet och svarta sorg. Skivan avslutas av två av Lundells starkaste ballader under de senaste åren, ”Den stora ensamheten utanför allt” är ännu en positionsbestämning av en man som alltid varit en outsider, som känt ensamheten och den kalla tystnaden viska till honom i träden och en klockas dova klang, ”som ljudet mot rälsen vagn efter vagn”. Inte ens kärleken som är ”som en verkstad, som ett sjukhus” kan bota utanförskapet: ”trasigt vill bli lagat, men blir aldrig riktigt helt”.
”Baby om morgonen” är ett bitterljuvt avsked, precis så romantiskt som bara Lundell kan skriva det.

Det här är andra delen i en trilogi som inleddes med ”OK Baby OK”, som jag aldrig riktigt förstod, men ”Högtryck” ser jag som ett mindre mästerverk så gud vet hur tredje delen blir.

Till dess nöjer jag mig med ”Högtryck”. Det är klassisk Lundell med en exemplariskt kristallklar produktion med Lundells röst i frontlinjen. Just det där brevet från en gammal vän som vi alla går och väntar på.

/Christer Olsson

Lyssna på Spotify