Recension
Talbot, Heidi
Angels Without Wings
(Navigator Records)

Heidi Talbot är sångerskan från irländska County Kildare som sjunger med röst så hög, spröd och skir att det känns som nattgammal is på gatans vattenpöl. Rösten är så klar att man kan spegla sig i den och varje ton träffar mitt i prick.

”Angels Without Wings” är Heidis femte soloplatta. Till dessa kommer de hon har spelat in med den irländsk-amerikanska supergruppen Cherish The Ladies. ”Angels Without Wings” är en gästspelsplatta med inhopp från folk, pop, rock och bluegrass med namn som Mark Knopfler, Jerry Douglas, King Creosote, Tim O´Brien, Karine Polwart, Louis Abbott och Julie Fowlis. Vilket skulle kunna göra denna platta till en osannolik röra utan riktning och ramar. Även om det på något enstaka ställe känns lite skohornsinklämt så är det på det hela taget Heidis platta. Hennes röst, hennes sånger, eller val av sånger, och produktionen av hennes man John McCusker är snarare det som ger plattan dess egenart. Det är ju ändå så att det är hennes turnéband med Ian Carr på gitarr, Phil Cunningham på accordion, Michael McGoldrick på flöjt, James Mckintosh på slagverk, Boo Hewerdine på gitarr och Ewan Vernal på bas som lägger grunden. Övriga blandas in för att tillföra lite krydda, lite extra smak.

Jag kan tycka att det stundtals glider över lite för mycket i att låta som en musikal. Å andra sidan är det ibland hårfint mellan just singer-songwriter, folkmusik, americana och musikalframföranden. Men bilden av Heidi komma vandrande ensam på en dunkel regnvåt gata sjungande beklagan och längtan eller romans och drömmar känns uppenbar. Det finns ett genomgående svalt och dämpat lugn. För att göra plattan riktigt, riktigt bra skulle ett och annat gruskorn gnaga i vandringen och någon som jagar lite mer fart i någon av sångerna. Lite mer bett och lite mer tempo.

Det börjar annars med en parisisk romans med accordion och fiol i titellåten ”Angels Without Wings”. En av de många sånger om ranglig eller förlorad kärlek som är ett genomgående tema. ”Wine And Roses” börjar bra men det magiska bryts när en ny röst kommer in halvvägs i låten. ”Dearest Johnny” är med ”The Loneliest” plattan bästa sång. Irländsk folkmusik av bästa märke. Den lågmälda ”The Loneliest blir en fin duett med Louis Abbot och bjuder även ett fint akustiskt gitarrspel från Mark Knopfler. ”New Cajun Waltz” är lite för slipprig för att kännas som en äkta cajunlåt. Mark Knopfler återkommer i americanalåten ”When The Roses Come Again” som Heide framför som en duett med Tom O´Brien. Fina individuella insatser finns även från Michael McGoldricks flöjt i ”Will I Ever Get To Sleep?” och Boo Hewerdines gitarr i ”My Sister The Moon”.

Heidi Talbot har en otroligt fin röst, och arrangemangen och de individuella musiker- och sångarinsatserna håller genomgående hög klass. En toppenplatta om det inte hade varit för det lite låga tempot och den bomullsmjuka produktionen. Lite fler nålar i ballongen hade gjort ”Angels Without Wings” till något enastående. Nu blev det trots all mycket bra, men där finns mer att hämta.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify