Recension
William Pilgrim
The great recession
(Moonlight Graham Records)

Ishmael Herring och PM Romero är på många sätt en ganska osannolik duo.

Romero är engagerad i den politiska samhällsdebatten. Han kritiserar USA´s krigspolitik, argumenterar för nödvändigheten av hållbar utveckling och vänder sig mot den privata finansiering vid politiska val som är så vanlig i USA. Dessutom skriver han musik och låttexter.

Herring, född i Kansas city, växte upp med en drogberoende mor, tillbringade stora delar av sin barndom i olika fosterhem och levde efter ungdomsåren ömsom på gatan och i perioder mer stabilt i och omkring New Orleans. Kärleken till musik, och då framför allt den r&b och soul han hörde hemma i sina barndomskvarter, har följt honom på hans brokiga livsbana. Till slut hamnade han i Los Angeles, utan bostad, men med musikaliska drömmar.

I en annons på internet sökte Herring ett band att sjunga i, Romero svarade, och tillsammans bildade de bandet William Pilgrim.

Musiken har ur-amerikanska rötter ner genom rock, traditionell country, Motown-soul och arbetarnas svarta blues, och tillbaka igen. Allt finns representerat, men uttrycket är eget. Produktionen är snygg. Klarinett, banjo, dragspel, piano och en kör på 3-4 personer läggs elegant in, och alla instrument framträder klart även när de spelar samtidigt. Ibland associerar jag till Bodeans. Ovanpå ligger Herrings kraftiga, djupa, bluesiga röst som verkar innehålla mer erfarenhet än de knappa trettio år den har bakom sig.

I ”About a girl” skildras en hård sida av verkligheten:

My children hates me and their moms do to
There was this girl in Oklahoma, she was kind of nice,
Tried telling her I love her, only hit her twice
When her car fell apart, I stole her one brand new
She never thanked me, they never appreciate the shit I do

Som de själva uttrycker det i låten ”Run”: ”Sometimes it´s better to walk away, before you gotta run”.

I “Farewell” ger sig textens huvudperson av till kriget (i Irak/Afghanistan?):

So long so well, off to bomb the brown kids straight to hell,
May god forgive, what their mothers never will
It´s been a year now, no evil to be found,
Just a bunch of kids with bills to pay, bleeding on the ground

Kontrasten mellan de samhällskritiska texterna och den svängiga amerikanska rotmusiken är effektfull. Vi kan dansa och tänka efter i samma refräng. Precis som i till exempel Springsteens ”Born in the USA” är det ibland lätt att missa innebörden om man inte lyssnar ordentligt. Bra är det i alla fall, oavsett hur ni lyssnar.

/Mattias Syrén

Lyssna på Spotify