Recension
Parton, Dolly
Live And Well
(Sugar Hill/ Playground)

Skulle tro att jag är en av de få journalisterna i det här landet som fått sig tillägnad en låt av Dolly Parton.

Det var i och för sig över 20 år sen nu — på den tiden när Dollys 152 centimeter hade en välformad bak som balanserade de övriga behagen på decimeterhöga stilettklackar och när hon fortfarande kunde beställa upp en jättelik hamburgare med bacon, ost och fries och Coca-Cola (inte diet) till sviten på Grand Hotell innan konserten på Konserthuset.

Men, som sagt. Det har gått 20 år, och Dolly börjar klaga över att brösten är för tunga för hennes numera nerslimmade kropp.

Dolly Parton har vuxit från att bara vara countrystjärna till att bli varumärke och navet i en nöjesindustri som omsätter miljontals dollar årligen.

Därför är det glädjande att kunna notera att vissa saker är sig lika.

Det handlar fortfarande mer om musiken är om paljetter och perukar när Dolly ställer sig på en scen.

Även om scenen ligger mitt i hennes privata nöjespark Dollywood i Pigeon Fork i östra Tennessee, inte långt från huset där hon föddes och växte upp med elva syskon.

Okej, hon spelar inte Pete Townshend-ackord på elgitarren, som hon gjorde på countryfestivalen i Göteborg i slutet på 70-talet, utan nöjer sig med lite smakfull wah-wah. Men å andra sidan spelar hon ett elakt bluesmunspel, trakterar dulcimer i en utsökt kvartett Smoky Mountain-låtar så man tror Sara Carter återuppstått och visar att hon kan hantera både banjo och tin whistle.

Hon kan fortfarande skriva fantastiska låtar som »The Grass Is Blue«, begsballadpastischen »Little Sparrow« och »I´m Gone«, och till och med ett melodramatiskt skillingtryck på åtta minuter, »Mountain Angel«, sjunger hon med en oerhörd inlevelse och känsla — som om det verkligen var en gammal skröna nån berättat för henne som barn.

Sen skadar det inte att hon har ett band som lätt mäter sig med vilka bluegrass- och Nashville-pickers som helst och som lägger de ljuvligaste stämmor bakom Dollys självklara röst. Det låter lätt, men är det inte — och det är just det som är konsten.

För att inte bluegrass bara ska bli formulariserade stämmor och inpass på banjo, mandolin och gitarr, som tråkig tradjazz, krävs en stark, varm och känslig röst, fylld av bergens speciella, blånande magi som kan lyfta musiken och prägla den med sin personlighet.

Som hos Dolly.

De poppigare hitlåtarna serverar hon den här gången i ett medley i acapella-form och det enda riktiga klagomålet på den här dubbel—CD:n är att hon envisas med att sjunga rockhistoriens kanske mest överskattade ballad — »Stairway To Heaven«. Å andra sidan gör hon en självlysande tolkning av Neil Youngs »After the Goldrush«.

»Live And Well« finns både som dubbel-CD och DVD med exakt samma innehåll. Fast det är klart, på CD:n får du ju inte se Dolly spela munspel, flörta med banjomannen eller leverera sitt självironiska mellansnack med en komikers perfekta tajming.

/Christer Olsson