Recension
Langhorn Slim
The way we move
(Ramseur Records)

Langhorne Slim har fem spelningar på sex dagar att bocka av innan januari är slut. I februari och mars spelar de ett tjugotal gånger på en knapp månad i Europa. Därefter blir det USA igen och ytterligare 14 spelningar i april. Med sitt band The Law har han rykte om sig att leverera spelningar med mycket energi.

På ”The way we move”, fjärde albumet, finns flera indikationer på hur den energin kan byggas upp. Den akustiska gitarren och trummorna är grundbultarna, vilka stöttas av i första hand piano och banjo. I de snabba låtarna får ett av instrumenten i regel slå an takten, oftast i en hoppvänlig takt, varpå de övriga kommer in och förstärker allteftersom. Det är inte kärnfysik, utan snarare livemusikens abc för att få lite fart. Det är dock svårt att stå still, på ett närmast primitivt sätt, i låtar som The way we move, Bad luck, Great divide, Found my heart och Two crooked heart.

Langhorne Slim sjunger med en sprucken, lite ansträngd, skränig röst som drar sig mot falsett ibland när han tar i. Spelningar varannan, var tredje dag kanske tar ut sin rätt. Det ger dock rösten ett vädjande, lite desperat anslag som tilltalar mig i vissa låtar.

Under de senaste åren har han mist sin morfar och blivit övergiven av sin flickvän. Känslor och reflektioner från det resulterade i två av albumets bättre låtar. I ”Someday” sjunger han:

Maybe someday you´ll be happy, you´ll be happy and I´ll be happy to
Today I am sad and lonely, sad and lonely, living without you
I wish that we could stay together, stay together. I love you

Lika rakt och okomplicerat uttryckt som det i verkligheten är plågsamt och komplicerat att skiljas från någon, till banjokomp på en minut och tjugo sekunder.

I ”Song for Sid” ställer han frågan vi alla kanske önskar ett svar på när någon dör:

He told me it would be alright to go and have fun
He said he loved his family but it was time to run
I loved that old man and I wrote him this song
Tell me where do the great ones go when they´re gone?

Fjorton låtar på fyrtiotvå minuter. Lite blandat. Lite ojämnt. Ganska bra. Om ni är i Irland, England, Holland, Tyskland, Schweiz, Frankrike eller Belgien samtidigt som Mr Langhorne i februari/mars tror jag han kan ge er en trevlig kväll, anledning att fundera lite över tillvaron och kanske rent av att hoppa upp och ner en stund.

/Mattias Syrén