Recension
LeBlanc, Dylan
Cast The Same Old Shadow
(Rough Trade Records)

Det är värt att notera att Dylan LeBlanc är blott 22 år gammal. Debutskivan ”Paupers Field” från 2010 rankade jag då som årets femte bästa skiva, i efterhand lite väl tilltaget, och även 2012 placerade jag LeBlanc på en hedrande femteplats. Således pratar vi om väldigt kompetent låtskrivare och för sin ålder skrämmande skicklig artist.

Andra given ”Cast The Same Old Shadow” är ett markant bättre album än debuten. Mer eget, mer stämningsfyllt. Skivan har hängt med i månader och det händer fortfarande att jag hittar nya favoriter och snygga detaljer, utmejslandet av kommande superlativ i den här recensionen har därmed tagit sin tid. Återkommande från debuten är dock ett genuint hantverk som gör att man inte skäms för att jämföra med storheter som Ryan Adams och och Fleet Foxes.

Jämförelser är dock svårt. Som med så gott alla unga manliga singer-songwriters så kan man jämföra LeBlanc med Ryan Adams – kameleonten Adams karriär har spretat så mycket i en sådan expressfart att man kan hitta liknelser även med LeBlanc – i detta fall genom de både männens känsla för dramatik och den stundtals otyglade passionerade sången.

Dock finns det bättre jämförelser. Som Fleet Foxes, där framförallt röstfraseringen och ljudbilden, sången får liksom flyga ovanpå instrumentaliseringen, är densamma och som Fleet Foxes spelar LeBlanc episk musik med ett jordiskt bundet anslag. Men där Fleet Foxes är ett proggigt rockigt indiefolkband med undertoner av americana är LeBlanc fast försjunken i americanan och dess olika beståndsdelar av folkmusik, alt. country, inslag av soul, råare rockgitarrer och ofta med beslöjande ljuvliga pedalgitarrer.

“Cast The Same Old Shadow” är en titel som passar innehållet. Ljudbilden påminner om en fyllig svart massa av molltoner som låter skuggan i titeln torna upp sig som imma på en badrumsspegel, en dimma som LeBlanc långsamt kämpar med att smeka bort genom pedalgitarrtoner, enstaka stråkar och en Chris Isaaks-dramatiskt anstruken röst. LeBlanc har producerat och mixat tillsammans med Trina Shoemaker och resultatet är anmärkningsvärt kompakt och snyggt maffigt med lagom mycket eko i rösten och utrymme för subtiliteter.

Det är så snyggt gjort och välkomponerat och skivans höga densitet gör att även när LeBlanc inte når helt fram så är det fortfarande vackert. Som i anonyma ”Where Are you Now”, som räddas av fingertopskänsla i produktionen, eller ”Cheseapeake Lane” som ångar på medan LeBlanc tar i så att han nästan spricker i en gravt överdramatisk stil som få artister kan få att fungera.

Bäst är det när LeBlanc drygar ut mörkret och varierar dynamiken med råare gitarrer, stämsång att dö för och tempobyten, som i tredje låten ”Brother” eller ”Comfort Me” som påminner lite om ett lugnare Whiskeytown med inspiration från The Band.

Vart LeBlancs karriär ska sluta vågar jag inte ens att spekulera i.

/Sebastian Carlström