Recension
Collins, Karen & the Backroads Band
No Yodeling on the Radio
(Azalea City)

Det är med vemodsblandad glädje jag lyssnar på den nya skivan med Karen Collins och hennes Backroads Band. Den suveräna stilkänslan och musikaliska integriteten fyller mig med en stilla lycka, men de glimrande insatserna på dobro och lap steel är signerade Mike Auldridge, som dog dagarna efter jul. Kanske är detta några av hans sista inspelningar.

Musiken präglas alltså av samma traditionsmedvetenhet som Karen Collins tidigare. Hennes hjältar och hjältinnor är 50- och 60-talens honky tonkers, men i titelspåret på nya skivan »No Yodeling on the Radio« skapar hon en syntes av hela countryhistorien - med kritisk udd mot dagens radio- och Music Row-etablissemang. Och naturligtvis finns radion där inga blue yodels längre kan höras i »grandma’s pick-up truck«.

Men Karen Collins är ingen retrogardist. Hon söker inte idealen i en svunnen tradition. Hon representerar snarare en kontinuitet i en oavbruten och levande, om än i mer kommersiella sammanhang undanskymd, tradition.

Karen Collins röst påminner om Hazel Dickens, fast mindre sträv. Hon har också samma förankring i de appalachiska gruvdistrikten, även om hon på sin höjd visar militans i sin musikaliska attityd. Den instrumentala inramningen är klassiskt avskalad med stompig rytmsektion och snygga gitarr- och dobrolinjer. I en sång som »On the Beltway« skapas en utsökt syntes av Karen Collins old timey-artade sång, rytmsektionen, böljande honky tonk-gitarr och Mike Auldridges känslomättade licks.

Alla spåren präglas av samma traditionalistiska estetik. Men texterna kan rymma oväntade vändningar. Titeln »Mama’s In A Honky Tonk Downtown« låter som en traditionell »woman gone bad«-anthem, men visar sig handla om kvinnan som försörjer familjen genom att sjunga i en bar. Sången blir också till en mannens och barnens kärleksförklaring förmedlad genom Geff Kings lågmälda röst. Geff Kings sång hör vi också i den fina duetten »Parellell Lines« om paret som glider isär och lever i varsin cell; kvinnans i hemmet medan mannens har arton hjul. Det är en sorgset bedyrande duett i samma anda som George Jones och Melba Montgomerys klassiker, eller Bill Chambers och Audrey Aulds duetter.

Varje sång är ett mästerstycke i egen rätt: omsorgsfullt arrangerade, men också levande och överraskande i sina kärleksfulla vändningar - ibland ironiska, men alltid omutligt traditionsmedvetna.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify