Recension
Miller, Buddy & Jim Lauderdale
Buddy And Jim
(New West Records)

Två erfarna musiker med god vana att samarbeta med andra artister i olika konstellationer. Men också god vana att fungera som soloartister. Ingen har dock nått de höga höjderna på stjärntrappan. Varför kan man fråga sig. Ännu mer efter att ha lyssnat på detta deras första samarbete.

Samarbeten kan vara problematiska. Det gäller att hitta balansen. Ingen ska dominera på den andres bekostnad. Och hur svårt är inte det. För det går inte att dämpa sig, backa undan för att släppa fram den andre heller. Det hörs direkt. För att det ska fungera krävs lyhördhet, samarbetsvilja och kreativitet. Det har Buddy och Jim, så väl beprövade som de är. Som två bröder. Ja, precis som två klassiska countrybröder. Lite som The Louvin Brothers.

I den nionde låten, ”Looking For A Heartache Like You”, kastas vi också bakåt i tiden. En härligt bluesig honky-tonk, som skulle ha klarat sig alldeles utmärkt i jukeboxarna på 50- och 60-talet. Och nu också för den delen. Innan vi har nått så långt har vi stött på en blandning av egna och andras sånger från de tidiga årtiondena av countrymusiken samt rock, folkmusik och soul. ”That´s Not Even Why I Love You” är en gråtmild folklig countryballad och till den får också en bluesig stringbandlåt i ”Lonely One In This Town”, som vi tidigare har hört med The Mississippi Sheiks och Lovin´ Spoonfuls John Sebastian.

Både Buddy och Jim sjunger med råa och angelägna röster. Till sin hjälp har de Stuart Duncan fiol och mandolin, Dennis Crouch bas, Russ Pahl steelgitarr och banjo, Marco Giovino trummor och Patterson Barrett keyboards. Ingen dålig uppbackning kan man konstatera. Det behövs för att göra Buddys fru Julias valsballad ”It Hurts Me” rättvisa. Lika bra lyckas man inte med Joe Tex souliga countrylåt ”I Want To Do Everything For You” men bättre med Jimmy McCracklins rockabillyrökare från 1959, ”The Wobble”. ”The Train That Carried My Gal From Town” bär en känsla av tidigt 1900-tal och den tiden då blues och country mycket väl skulle kunna mötas på vilken juke joint som helst.

Det vore fel att säga, att det är en fantastisk produktion eller magiska arrangemang som ger plattan dess storhet. För så är det inte. Det är väldigt rakt på och jämt balanserat. Snarare är det en god stämning, snygga fraser och några goda vänner och duktiga musiker runt mikrofonen som gör det. Sen kör vi. Då slinker spår som kanske inte hade klarat sig vid en andra genomgång igenom. Ta cajuninfluerade ”Down In New Orleans” eller Richie Valenslika ”Vampire Girl”.

Men när de sparkar igång det hela med en fin countryrockare i ”Lost My Job Of Loving You” som inledande spår är man redan fångad och fast. Då är stämningen satt och man bara hänger på. Det rör sig, det svänger, det bubblar och glöder. Precis som det ska vara.

/Staffan Solding