Recension
PH3
På väg till planet PH3
(Rub-A-Dub/Border)

Ur kaptenens loggbok, datum: okänt, plats: andra våningen

Jag har inte hört någonting – någonmammaknullandesting – under det senaste halvåret som har lyckats väcka den björn som sover som är mitt intresse som ska föreställa mitt yrkesval. ”De gamla kanalerna sänder bara brus”. Det är som att musiken – rättelse: den nya musiken – har lämnat oss. Vi är lika övergivna som ett barn på ett tredje världen-orphanage. Ingen vill ha oss; det finns andra barn, sötare och med nypudrade stjärtar, som ler som vore de tillverkade av renaste socker.

Och det är inte samma sak att spela Cultures ”The International Herb”, en repig Faces-vinyl eller nåt från den där American Folk Music-boxen som man coppade på biblioteket där gamla gubbar och kärringar spelar på krus och banjo innan min mormor eller morfar ens var födda. Det är inte samma sak. Det är inte samma sak eftersom det är så länge sedan. Nya liv kräver ny musik. Vi måste våga. All innovation är rörelse. ”Buckanjärer, ro ut!” som Gunnar Ekelöf, visserligen under starkt rus, en gång diktade.

PH3 är – och nu svamlar jag, jag vet ingenting, jag har inte pratat med dom, det är således mina helt egna tillkortakommanden till funderingar – ett så gott som hundraprocentigt ärligt försök att försöka ta tillbaka den nya musiken från Bert Karlsson, Radio Energy, Kent och alla andra som kidnappat den och låst in den i en smutsig, fuktig källare för att låta den lida ett slag innan man avrättar den.

Och då ringer Thoreaus ord i öronen, då Emerson besökte honom i fängelset, där han satt för att han vägrade betala skatt till en regering som tillät slaveri. Emerson frågade honom: ”Henry, varför sitter du här?”. Svaret blev: ”Waldo, varför sitter du icke här?”.

Jag har helt gett upp på ny musik. Nu arbetar jag inte längre som recensent, så jag behöver inte ens låtsas att jag lyssnar på plattorna jag sätter slentriantvåor i betyg på. Gud; så många skivor jag recenserat bara genom en snabb blick på omslag och tacklista! Idag så kan jag med ett snövitt samvete lägga bort dom utan att känna det där lätta stinget av ångest.

- Finns det några kannibaler kvar här i byn?
- Nej, vi åt upp dom sista igår kväll.

Mycket folk är inblandade i det här konceptet, men jag tror inte att någon protesterar om jag påstår att PH3 framför allt är de två Stockholmsrapparna och reggaeivrarna Eye N’I och Profilen. De har gjort en hel del annat bra genom åren. Eye N’I reste land och rike runt som side kick till Petter och skrek stämbanden ur halsen. Han släppte en egen platta – ojämn – och fick duetta med Bounty Killer. Profilen har legat och lurpassat i bakgrunden länge, länge. Släppt några låtar på några samlingsplattor. Gästat en del. Men ingenting de här två herrarna har gjort tidigare kan förbereda en på den chock det innebär att lyssna på ”På väg till planet PH3”. Detta är två iskalla killars tour de force. Det är mysko musik. Man skakar på huvudet, men åt sidan som att man inte greppar, inte upp och ner som att man diggar.

Svensk musik är bull. Alltför länge har den, utan att ens ta betalt för sina tjänster, tagit av sig kläderna, gått ner på alla fyra, och med en amatörmässig porrlook i blicken, sugit av vem som än har behagat dra fram underarmen. Hela tiden har skivbolag, kvällspressjournalister och kommersiella radiokanaler hävdat att ”allt är som vanligt, allt är som vanligt – ingen panik”. Jag tror det var Bengt Nerman som, för snart tio år sedan och i ett helt annat sammanhang, skrev: ”att ljuga inför offentligheten kallas idag allt oftare att ’informera’”.

”Utför inte gärningar som du måste dölja bakom ursäkter” (Al-Haret Al-Hamdani, år 690 e. Kr.)

Det här skulle föreställa en recension. Så blev det nu inte. Det blev nåt annat. PH3:s platta är det mest spännande jag har hört på svenska sedan Pugh Rogefeldt låtsades att han var en progghatande soulsångare för, vad är det, trettio år sedan? Det är reggae med spikskor (gula, röda, gröna), det är hiphop fast utan den bottenlöst bedrövliga attityden, det är funk på höga hästar.

Nåt mer innan jag stänger dörren? Jo, kanske. Jag tänker på Bob Dylans mormor. Hon hade egentligen bara ett tips till unge Robert när han lämnade hemmet i Duluth, Minnesota på femtiotalet för att söka sig till New York City, Gomorrah, och det var: ”Happiness isn’t on the road to anything. Happiness is the road”.

/Tony Ernst