Recension
Pussy Galore
The Dirty Down Addiction
(Highscore Records)

Under några år på det glada 80-talet var Pussy Galore ständigt på väg mot någonting. Mot vad? Mot stjärnstatus eller undergång? Ingen visste.

De var fem grabbar från Halmstad, alla med bakgrund i olika punkband, fem grabbar som ville rocka hårt och leva ut alla de myter som deras förebilder skapade på scengolvet och i studion. New York Dolls och Hanoi Rocks fanns någonstans i det som växte fram i Pussy Galores låtar, men också snällare kreatörer som Alice Cooper och Aerosmith kunde skymtas om man lyssnade noga. Om man dessutom tittade, kunde man upptäcka en egen mix av både färgstark glam och svettig trash.

Och under några år letade de fem Halmstadsgrabbarna efter sin roll i den svenska rockhistorien. Bandet lyckades få spelningar inte bara på hemmaplan, utan runt om i landet. I Malmö blev man nästan ett kultband.

Däremot blev det aldrig mer än en enda platta. 1986 släpptes »The Trash Beat´n Blues« på vinyl. Den skulle användas som en biljett in på Englandsmarknaden, där man försökte fixa spelningar. Det gick så långt att nästan allting var klart och Pussy Galores turné var till och med annonserad i brittisk musikfackpress. Men då kom det annat emellan, som fick bandet att upplösas. Man följde helt enkelt samma manus som andra band i samma genre ofta gjorde. För mycket alkohol, tunga droger, interna bråk, trassliga relationer, fängelsedom. Det blev too much och goodbye England.

Bandet splittrades och alla trodde att det var undergången som man hela tiden hade varit på väg mot.

Under hela 1990-talet var det dödstyst om Pussy Galore. Och 2000-talet verkade inte förändra något. Förrän 2009 då Lasse Pop, trummis, och Peter Rode, gitarrist, började snacka om hur kul det ändå hade varit.

Anders Glambeck, sångaren, och Niklas Bruzell, basisten, var genast med på noterna. Och Feje, gitarristen, som hade förhinder, blev ersatt av Mikael Davidsson, som kände alla de andra. Nu kunde man bli ett band igen, även om det skulle bli tufft, då medlemmarna var utspridda Sverige runt.

Men 2010 stod bandet på scenen igen. Det var hemma i Halmstad på en utsåld rockklubb, med en publik som gav alla fem en adrenalinkick. Detta ledde till att man började skriva nytt material och att man släppte en trespårs-CD, »The Red Room Stories«, som var slutsåld på mindre än fyra veckor.

Och nu krävdes det av Pussy Galore att bandet måste spela in en fullängdsplatta. Så med producenten Mikael Sällströms hjälp kan vi nu lyssna och undra vart bandet är på väg den här gången.

Här finns branschens alla klichéer, det både ryker och brinner av en slags passion i musiken, det väller fram gitarriff som man har hört förut och det låter precis som det ska, när ett gäng hårda rockare bestämmer sig för att ge järnet.

Och mitt i smeten står en cool sångare som kallas Kalkan och som jobbar med en röst som tar för sig och markerar vem som bestämmer.

Det låter som mycket man har hört, men det är väl det som är meningen? Låtarna ska kännas igen, trots att de är nya. Och här får publiken exakt vad den vill ha. Pussy Galore ger dem hela konceptet 25 år efter bandets splittring.

Jag vet inte om det är tillrådligt att utpeka någon definitiv förebild, men jag undrar om medlemmarna i bandet inte har något förhållande till Kiss? Jag tycker att man idag lättare kan hitta spår från Kiss hårdrock än från andra källor. Eller är det kanske jag som är dåligt bevandrad i allt det trashiga och glammiga? Svar: vet ej, men lyssna på låtar som »Strange Kind of Love« och »Ain´t Got Nowhere To Go«, så kan vi snacka om saken senare.

Man undrar också vart Pussy Galore är på väg den här gången. Orkar gubbarna?

/Rune Häger