Recension
Blandade Artister
Äntligen jul - på riktigt
(StäpelsTon/Rootsy.nu)

Julens musik berör de flesta på ett eller annat sätt, vissa älskar julsånger medan andra hatar dem. När jag spelar julmusik på jobbet så vänder en av mina kollegor redan i dörren. Men själv tillhör jag den skara pop-nördar som varje december dammar av klassikern »A Christmas Gift for You from Phil Spector«, och samtidigt håller utkik efter nya skivor insvepta i pudersnö och bjällerklang. För några år sedan släppte McGarrigle-klanen den utsökta »The McGarrigle Christmas Hour«, det är en modern favorit. Och jag måste snart kolla upp Diana Kralls och Brad Paisleys respektive jul-skivor. Men nog om dessa nordamerikanska alster, här vänder jag renarna och släden mot vårt hemland.

På »Äntligen jul - på riktigt« samlas 20 röster kring den sydsvenska stråkkvartetten Vindla String Quartet för att bjuda till ett omfångsrikt julbord. Jag ska villigt erkänna att jag har dålig koll på det svenska artistutbudet, de flesta vokalisterna på skivan är för mig helt okända. I många fall bjuds jag på positiva överraskningar, men precis som med julklapparna under granen så blandas här fina prylar med en del besvikelser. Och visst vet jag vem Lasse Kronér är (han syns ju överallt, jämnt, som en skrattande tomtegubbe året runt), och sjunga kan han, här levererar han fredsbudskapet »Julen är här«.

Överlag delar jag in framförandena på skivan i två kategorier:

- De tonsäkra, kristallklara, perfekta och ofta ganska ointressanta.
- De personliga, lite intensiva och nerviga, ibland nästan andfådda fast på ett bra sätt.

Jag får ibland en känsla av att några artister kommer direkt från Idols eller FameFactorys löpande band, exempelvis är covern av Pogues och Kirsty McColls moderna julklassiker »Fairytale of New York« fullständigt intetsägande och opersonligt. Det får hellre skorra lite, perfektion är ju så trist! I slutänden förlåter jag dock även de blekaste av tolkningar, då ursprungslåtarna i mina öron är odödliga klassiker, och jag tror att vi ibland måste höra en del lite sämre versioner för att verkligen uppskatta de mästerliga.

Bonusspår i allmänhet är ett gissel, och här kunde man gärna skippat de fyra extraspåren. Jag kallar det »hiphop-syndromet«, när en artist/producent känner sig tvingad att bjuda oss på en »full CD« (75-80 minuter).
75 minuter julmusik på ett bräde kan vara svårtuggat även när kvaliteten är genomgående fantastisk, vilket den alltså inte är här. Denna skivas skapare tycks vilja blanda både högt och lågt, både högstämt och finstämt.

Skivan växer dock varje gång jag lyssnar igenom den, kanske i takt med att vi närmar oss julhelgen? Vi bjuds på en fin version av »Koppången«, en modern svensk visklassiker och personlig favorit i vintertid (där mycket av Py Bäckmans text inte är begränsad till ett jultema). Den gamle trubaduren Alf Hambe sjunger på ett sätt som få andra gör idag, sångmässigt likt en arvtagare till Taube eller Åkerström. Andra ljuvliga godbitar är Eva Bartholdssons »Julvisa till dej« och Emmi Christenssons fullständigt makalöst vackra »Himlen i min famn«. Jag skulle kunna nämna fler, men om ni tycker om julens musik lär ni inte bli besvikna. Här framförs båda kända stycken och nya bekantskaper.

Överlag är detta en bra julskiva där Vindla-kvartettens stråkar gör sig utmärkt i genren, ibland utökade med smakfullt piano och annat ackompanjemang. Jag hade gärna hört ännu lite mer av just Vindla på skivan, till exempel. ett renodlat stråkarrangemang fritt från sång, något som jag skriver på min önskelista.

/Henrik Göransson