Recension
Kelly, Scott, Steve Von Till & Wino
Songs Of Townes Van Zandt
(My Proud Mountain)

Behöver världen ytterligare en skiva som tolkar Townes van Zandts låtskatt? I efterflödet av diverse Townes-tributer kan man konstatera att ingen såhär långt gjort Townes mer rättvis än Townes själv. För mig är poängen med Van Zandt rösten, kanske den röst med mest emotionell densitet som jag någonsin har hört på skiva.

Här är dock ett försök som stundtals kommer nära.

Wino, Scott Kelly och Steve Von Till är säkerligen inga namn som låter bekanta för den gemene rootsyläsaren. Trion har i konstellationer som bl.a. Neurosis (kelly, Von Till), Shrinebuilder (Wino, Kelly), Saint Vitus (Wino) varit tongivande och viktiga för de högst okommersiella subgenrerna doom metal, post hardcore och stoner rock, genrer som knappt skulle existera om det inte vore för herrarnas försök att krossa jordskorpan med kompakt mörker och tänjda gränser för hur hårt, mörkt och tungt som musik kan spelas.

Framförallt Neurosis brukar få fansen (som ibland verkar bestå av världens samlade metalintelligenstia) att känna djup, poesi och filosofi, och därmed är det inte ovanligt, snarast brukligt, att bandets musik beskrivs med ord som: »mörker«, »apokalyps«, »dinosaurier«, »orkaner«, »jordbävningar« och »tsunamis«. Eller som en journalist skrev i Close-Up Magazine för några år sedan: »Om ångest var ett rockband skulle det heta Neurosis«.

Den fina versionen av »If I needed You« som inleder skivan är ett bra exempel på ansatsen i projektet, att herrarna mestadels skalar ner låtarna till sina essenser, men också skivans huvudsakliga problem, nämligen hur svårt det är att göra Van Zandt rättvis. För trots att Steve von Till låter som en desillusionerad och melankolisk grottman som långsamt vaggar sin väderrugga själ till sömn med en soven version, porträtterar Townes fortfarande mer hjärta & smärta i sitt original. Men det är ett fint försök. Von Till lyckas dock bättre i »Snake Song« där elektriska element förhöjer den sprucket melankoliska grundmelodin.

Och det är i de spår då herrarna utforskar och försöker bygga vidare på Van Zandts arrangemang som funkar bäst. Som Scott Kellys distorterade och mörkt torterade version av »Lungs« – en version som, tro det eller ej, står rakryggad mot originalet! En mullrande kraft domderar dovt bakom dist och en strålsträngad gitarr och Van Zandts desperata text om sjukdomens mörker och frustrationens eld har aldrig glött så starkt i ett så becksvart mörker.

Steve Earle försökte med coverskivan »Townes« och exempelvis Alela Diane och Andrew Bird har försökt på diverse tributesamlingar men ingen av dem kommer närmare Townes ande än redan nämnde Kelly och Wino, den sistnämnda i en vacker och rak akustisk tolkning av »A Song For« där bland annat originalets magiska steel guitar plockats bort och istället bygger Wino upp stämningen med multipla vokalspår och ensamma akustiska gitarrer.

Att det är tre sluskiga metalpionjärer med kriminellt utseende som fångar singer-songwriterngenrens mästare bäst kanske inte är så konstigt ändå. Van Zandts musik skiljer sig som natt och dag från det som Kelly, Von Till och Wino vanligen sysslar med men integriteten, kraften och utforskandet av mänskligt mörker i form av sjukdom, beroendeproblematik och en vilja tränga djupare ner i musikens själ är densamma.

Och visst är det lite som Wino uttrycker det I en intervju: »The three songs I've recorded to this tribute are to me three of the heaviest songs ever written«. I det ljuset är Van Zandts låtskatt i trygga händer med män vars tyngd av god vana trogen krossar jordskorpan.

/Sebastian Carlström