Recension
OK Star Orchestra
2012
(Rootsy.nu)

”2012” är OK Star Orchestras fjärde album. Ett gäng som har blivit både större och bredare med åren, allt under överinseende av Tommy Galento från sin plats lite sådär snett vid sidan bakom. Det låter enkelt men är vid närmare efterhörande både komplicerat och lurigt. Mycket gömmer sig bakom den matta av rytmiskt drivande slagverk som finns ständigt närvarande. Och det är här det unika med OK Star Orchestra tar sin form. Man vet aldrig riktigt var man har dem. Det är också tjusningen.

Om jag på de tidigare OK Star Orchestraplattorna snabbt har hittat mina favoriter var det inte lika enkelt den här gången. Kan bero på att den håller en hög och jämn kvalitet. Högre än på de tidigare plattorna. Kan bero på att ingen får på samma sätt utrymme att sticka upp och slinka iväg. Blir snabbt upphunna och infångade. Det är just den här katt-och-råtta-leken som skapar den spänning och dynamik som har blivit OK Star Ochestras kännetecken.

Så ena stunden är det den här låten och nästa är det en annan. Och så växlar det. Men just nu är det då så, att ”April Song” med varm mjuk sång av Prince Mpedzisi, tungt mullrande blås och en petig gitarr över ett drivna slagverkare ligger i topp tillsammans med den nio minuter långa ”Ono” som lika väl skulle kunna vara psykedelisk Grateful Dead ala sent 1960-tal eller jagande blues ala Magic Slim. Fast vänta nu. ”Fruktkaka” är inte så dum. Ett skönt mellanspel. Lite förrädiskt gömt mellan lite längre låtar. Blåsarna och gitarren brer ut sig över slagverkarna, som ser ut till att ta hem det hela på slutet. Men se icke, vi avslutar i samlad trupp. Eller kanske ”Salong Future” med Lina Langendorfs blås och en svepande känsla av dimhöljda ängar, eller Söders höjder. Glöm nu inte den inledande ”Beans ´n´ Rice” där Mistah Christah Lyssarides och hans gitarr går på tu man hand med slagverkarna. Sedan sjunger Sebastian Aronsson i funkigt jazziga ”Got To Go” där Christah och Lina framför någon form av pardans.

Vid första anblicken, eller vad det nu heter när man lyssnar, så lockas man att tro att det är afrikanska rytmer som gäller, med snabba slagverk som driver häftiga rytmer över en varm savann. När det snarare handlar om en integrerad mångfald av influenser.

Sången har smugit sig in efter hand. Från början fanns en smygande tveksamhet till sånginslag. Sånginslagen har nu utvecklats till ett självklart nickande medhåll. Sången har funnit sin givna plats i det totala musik- och instrumentpusslet. Vackert så.

Även om musiken är tidlös kommer 2012 att bli ett år vi kommer att minnas tack vare OK Star Orchestra.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify