Recension
Sweethearts of the Rodeo
Restless
(Good Trade Records)

Det tog sexton år innan Sweethearts of the Rodeo följde upp »Beautiful Lies« med ett sjunde album. Men nu finns det. Och det vore synd att säga att dess titel bär syn för sägen, »Restless«. Näppeligen.

Under åren som gått har systrarna Kristine Arnold och Janis Oliver (som återtagit flicknamnet) drivit en klädbutik, och Janis har också skiljt sig från Vince Gill och gift om sig.

Den nya skivan innebär i mycket en återgång till den neotraditonalistiska estetik som Sweethearts of the Rodeo renodlade på den obetitlade debuten 1986 och höll fast vid på tre följande skivor. Därefter kom det akustiska mästerverket »Rodeo Waltz« 1993, innan musiken varsamt och i små doser återelektrifierades på förra skivan.

Och nu kommer alltså »Restless«. Det är ännu en utsökt skiva. Flera sånger präglas alltså av det sound vi först förknippade med duon. Kompet driver på, gärna med snirkliga gitarrfigurer. Janis Oliver tar förstastämman med sin lite sträva röst, och Kristine Arnold ligger perfekt på andrastämman. Någonstans för drivet i deras stämsång tankarna till Sara och Maybelle Carter, även om parallellen inte skall dras alltför långt.

Låtmaterialet är blandat, flera originallåtar signerade Janis Oliver och skiftande co-writes, men också en del inlånat. Det har ingen större betydelse om det är originalmaterial eller inte, Sweethearts of the Rodeo sätter sitt eget, omisskännliga signum på allt.

Och alla sånger är små, skimrande mästersmycken i egen rätt. Kärlekstemat tar ofta sikte på en luttrad erfarenhet, ibland med lätt genreironisk vändning: »Cause you left my tractor in the pasture / And my heart out in the rain«. Och om sången tematiserar en förening, är denna omgärdad av osäkerhet och reservationer som i den laddade balladen »Maybe Tonight«.

Musikerinsatserna är suveräna hela vägen. Al Perkins växlar mellan ödesmättad lap steel och flyhänt och mer expansivt utspel på pedal steel. Kenny Vaughan och Richard Bennett på elgitarrer, den senare får också in några av sina patenterat utspejsade figurer. Jim »Moose« Brown svänger fint på pianot, men excellerar också i underfundiga vändningar. Och rytmsektionen Dave Pomeroy och Rick Lonow driver på, lyhört men också bestämt.

»Restless« är årets mest välkomna återkomst.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify