Recension
Hiatt, Lilly and the Dropped Ponies
Let Down
(Normaltown Records)

Det här låter inte som ett debutalbum.

Inte nog med att Lilly Hiatt skriver ovanligt vackra melodier, insiktsfulla texter och sjunger självklart och känslosamt. Hon verkar dessutom ha fingertoppskänsla när hon väljer sina medarbetare. För mig okända Beth Finney på gitarr, som med känslig hand tar fatt i melodierna och ger låtarna en egen personlighet, bildar tillsammans med Jon Radford (Drew Holcombe Band) och Jake Bradley (Over The Rhine) The Dropped Ponies. Bandet är tätt och musiken är levande.

Musiken rör sig i gränslandet mellan country och americana med två lite rockigare undantag i ”Angry momma” och ”Big bad wolf”. Min favorit tillsammans med titellåten är ”Oh Mister” där Hiatt ligger högt i sången och svävar på orden i en stillsam reflektion över tillvaron.

Hiatt själv säger att låtarna kommit till under hennes år strax efter tjugo och att de i mångt och mycket återspeglar förvirringen i övergångsperioden mellan ungdom och vuxen. I titellåten ”Let down” sjunger hon:

And if I could, I´d just take off
without a blink or second thought
but I´m so scared that I´m left licking on my wounds

I´ve gotten right up to that edge before
but my feet stay planted on that diving board

Friends and lovers all have strategy
so why does this all come so hard to me?

Det finns också en mörkare sida. Hennes far var alkoholiserad och hennes mor tog livet av sig när hon var bara ett år gammal. Det är alltid svårt att veta vad som är självbiografiskt och vad som är fiktion i texter men nog går det att associera följande rader i ”Knew you were coming” till henens uppväxt.

My mother grew restless
so my father brought food
and my brother told stories
to lighten the mood

Death was a question
we all had to answer
with pictures of her
that we pasted and pasteled

Hennes far är naturligtvis John Hiatt, som lyckades vända ett destruktivt leverne. Idag verkar relationen vara bra och han kompar dessutom på gitarr på ett spår (”Master”).

Pappa John tycker att hon låter som Roseanne Cash med inslag av Lucinda Williams. Själv tänker jag snarare på Kasey Chambers. Men det spelar inte så stor roll. Om Lilly Hiatt ger ut fler album med den här kvaliteten kommer vi alla mycket snart säga att hon låter som Lilly Hiatt.

/Mattias Syrén