Recension
Kristofferson, Kris
Feeling Mortal
(KK Records)

So I sing my own songs. And I drink when I’m thirsty. And I will go on making music, and whiskey, and love for as long as the spirit inside me says, you don’t tell me what to do.

Vissa texter griper tag på ett sätt som får en att undra om inte låtskrivaren tittat in i ens eget huvud och skrivit musik till de tankar som stundtals dyker upp. Av citatet ovan från låten ”You don’t tell me what to do” kan man lätt tro att det är whiskytillverkning och musikskapande det handlar om, det huvudsakliga ämnet är dock betydligt djupare än så. Jag får damma av mina gamla filosofiböcker eller fördjupa mig i poesins starkaste rader för att komma till samma djup som Kris texter i senaste albumet, inte ens whiskyflaskan är tillräckligt djup den här gången. Dimensionerna och tolkningarna blir bara fler och fler för varje analys.

Till stor del handlar det om min egen existens, om allas vår existens och hur vi förhåller oss till det faktum att livet som vi känner det, inte pågår för evigt. Känslan av att vara dödlig. »Here today and gone tomorrow«. Vår egen outlaw-hjälte beskriver själv hur han närmar sig en annan plats. Titeln på albumet »Feeling Mortal« sammanfattar plattan och om man kunde väga ord efter deras allvar skulle Cd:n vara blytung. Det är också den sista plattan i vad Kris sägs ha kallat skymningstrilogin, This Old Road börjar närma sig slutdestinationen och det är med fingertoppskänsla Kris rattar sista sträckan med en konvoj av beundrare bakom sig, vi kan bara hoppas att vi får höra mer innan han levererat det han ska till jordelivet.

I built my own chains in the land of free. A slave to a job that meant nothing to me, with three shiny new cars and a split level home. To furnish the tomb I was dying to own. Then one day I wakened with fear in my eye, aware of a world that was passing me by. And I knew that my savings of silver and gold, would mean not a thing when my body was cold. Because Life is a song for the dying to sing. And it's got to have feeling to mean anything. And a man can get by without silver or gold, with bread for the body and song for the soul.

Det är en smal och krokig väg mellan vaggan och graven som Kris tar oss med på. Den drivs av Kris raspiga röst, som visserligen varit bättre sångmässigt men som på denna resa har precis vad som behövs för att vi ska förstå, varken mer eller mindre. Det är ett allmängiltigt album, dess existensberättigande handlar inte bara om musik, det handlar om oss själva som jag skrev i början. Det är inget lättillgängligt album men ge det tid att öppna sig och låt oss för en stund landa i orden, landa i dikten.

Den poetiska kraften är enorm och William Blakes ande anas bland raderna, Kris röst är fylld av förtroende och musikerna är ruggigt bra. »Feeling Mortal« är i mitt tycke den starkaste låten, orden »perfect circles in the sand« passar bra i en låt som går just i cirkel, kanske som livet självt. »Wide awake and feeling mortal«, så inleds låten, och så slutar den. Däremellan pågår livet. Albumet har för övrigt två såna 'cirkellåtar', den första Feeling Mortal och den sista som är »Ramblin' Jack«. »Will the circle be unbroken« är en text som blir till en liknelse..

Albumet »Feeling Mortal« är tveklöst en kommande klassiker och det enda odödliga i detta sammanhang. Det är svårt att inte bli berörd av budskapet i »Mama Stewart« eller bara älska orden i »Castaways«, ja hela albumet omges av en sällsynt poetisk stämning.

Mitt råd vore att ge ut sångtexterna som en liten diktbok, den skulle stå väl på egna ben. Sällan har jag haft så stora litterära förväntningar på en självbiografi, något som Kris uppges jobba med. Kris bekräftar definitivt att han är en av de största sångskrivarna och poeterna. Hade förmånen att få träffa Kris när han senast besökte Göteborg och kommer snart att se honom uppträda för femte gången, nu i en kyrka i Malmö. En mer sakral upplevelse lär bli svårt att hitta.

Life is a song for the dying to sing.

/Peter Söderlind

Lyssna på Spotify