Recension
Buck, Willie
Cell Phone Man
(Delmark)

Det känns som om tiden har stått stilla. Eller ändå inte. Willie Buck andades som tonåring in Chicagobluesen när den var som störst på 50- och 60-talet, och Muddy Waters i synnerhet, och nu andas den ut med all den kraft och värme som där finns samma luft, smak och känsla som för en 50, 60 år sedan. Tiden har stått stilla. Men ändå inte. Visst är det en hybrid mellan down home groove och big city drive som Willie Buck presenterar, som vi sedan länga har satt likhetstecken på till den klassiska Chicagobluesen. Tung tolvtaktare eller svepande shuffle framförda av ett tight band med en gitarr eller två, bas, trummor, piano och munspel. Då som nu.

Samtidigt är Willie Buck en man av samtiden. En titel som ”Cell Phone Man” fanns inte på kartan för 60 år sedan. Mer då ”Strange Woman”, ”Two Trains Running” ”Going Down Main Street”, ”Streamline Woman” eller ”What´s The Matter With The Mill”, som vi alla känner igen från Muddy Waters song book. Och det är mycket Muddy Waters över Willie Buck. I honom har han sin store hjälte. Men här finns även influenser från John Lee Hooker och Jimmy Reed. Som heltidsarbetande bilmekaniker hela sitt liv har han inte varit beroende av musiken och dess marknadsmässiga svängningar för sin överlevnad. Han har alltid sjungit den blues han har gillat mest.

Bob Koester på Delmark Records fortsätter oförtrutet att ge ut den Chicagoblues han så länge har älskat och vårdat. Han återutgav Willie Bucks 30 år gamla självproducerade ”The Life I Love” och ställde honom nu vid sångmikrofonen på Riverside Studios framför The Rockin´ Johnny Band. Ett gäng äldre och duktiga musiker som kan sin blues. Förutom Johnny på gitarr finns här Rick Kreher gitarr, John Sefner bas och Steve Bass trummor. Gäster är Bharath Rajakumar och Martin Lang munspel och Barrelhouse Chuck piano. Inte vilka gäster som helst. Tillsammans bygger de en trygg och säker bas för Willies bluesröst att leva med. Den behöver det. Den är varm och fyllig, lite kort och kantig men knappast melodiös och bärkraftig. Men för bluesen fungerar den alldeles utmärkt. Och där håller man sig. Med variation.

Willie Buck gör sig knappast ett namn som någon större sångmakare. Det mesta är i en given form och säkert uppskattat på barerna runt om i Chicago. Där känner man igen sig. Samtidigt utmärker sig ”Streamline Woman” med att vara den enda låten med slide, ”My Eyes Keep Me In Trouble” med ett fin piano från Barrelhouse Chuck och ”I Wanna Talk To My Baby” genom att vara helt akustiskt med enbart en gitarr till komp för Willies sång. Som fungerar alldeles utmärkt.

Ny blues i gammal hederlig tappning från Willie Buck får trots allt ses som något hoppfullt. Speciellt när det görs så här bra.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify