Recension
LeMarc, Peter
Svag doft av skymning
(RCA/Sony Music)

Jag har valt att vänta med att skriva om Peter LeMarcs skiva »Svag doft av skymning«. Ni vet alla att den är starkt personlig, att Peter LeMarc tolkar upplevelsen av att leva med en allvarlig sjukdom i flera sånger och att »Memphis i himlen« är en hyllning till Lennart Persson, som alla som besöker den här sidan eller skriver på den har ett förhållande till.

Genren är vansklig. Merle Haggard skrev i en hyllningssång till countryns unga döda att Gud kallade hem dem för att han ville boka dem, en ganska osmaklig vinkling av tragedin. Sånger som »Far Side Bank of Jordan« och »Will the Circle Be Unbroken« gestaltar liknande upplevelser på ett värdigare sätt, om vi håller oss till countryn.

När Peter LeMarc frågar om det finns »ett Memphis i himlen« och ett »Graceland i det blå« anknyter han till den traditionen. Det gör den svårbehandlad. Hur förhåller man sig som kritiker till den? Hur kopplar jag bort min egen bild av Lennart Persson? Borde jag koppla bort den?

Ett skäl till att jag väntat med att skriva är att jag velat finna distansen, möjligheten att behandla »Memphis i himlen« som en sång bland andra. Jag har också velat finna en utsiktspunkt för de andra sångerna, en punkt bortom all den sjukdom jag sett på nära håll under min uppväxt och mina vuxna år. Jag behöver inte göra det för att lyssna, men om jag skall förhålla mig i skrift till skivan är det förmodligen nödvändigt.

Jag vet inte om jag hittat distansen än. Om inte, kommer jag nog aldrig att göra det.

När jag lyssnat på skivan några gånger idag efter att ha låtit den ligga ett par veckor, hör jag dock ett lysande album som i sitt djupt mänskliga tilltal tränger bortom det omedelbara vädjandet till gemensamma intryck. Musiken förenar detta djupt mänskliga tilltal med en känsla för det unika i erfarenheten av allvarlig sjukdom och en nära väns död.

»Memphis i himlen« ger en förinnerligad bild av vänskapen och minnet av vännen som inte längre svarar på telefonen. Bilderna av vänskapen förstärks av naturalistiska interiörer från det Memphis som eventuellt finns i himlen, fast ögonblicksbilderna är nog så jordiska.

Titelspåret tolkar, tror jag, osäkerheten om jaget och vad det är i sjukdomsupplevelsen. Raderna »Som ett minne, som ett eko / Av en oändlighet du nuddat vid en gång« ger ett vackert eko av Heidenstams svaga darrning i rymden (»Om tusen år«).

Sången »Min kyrka« sakraliserar naturen i ett stycke känsloladdad iakttagelse av dess liv och processer, och stämningen understryks av David Nyströms orgel. »Gråta som en karl« ger ord åt upplevelsen av hur allt sluter sig i ögonblicket, bortom tiden.

I »En sång som ingen radio spelar« ger den ordlösa musiken en förtätad metafor för en upplevelse som trotsar språket; liksom hos Tranströmer handlar det om orden som tränger genom det förödda språk som inte längre räcker till.

Det är några nedslag. Men alla skivans texter drabbar med samma kraft och övertygelse. De skapar bilder och ett tilltal som trotsar ögonblicket och kräver lyssnarens uppmärksamhet.

Instrumentalt skapar Peter LeMarcs musiker något paradoxalt, en vacker spänning mellan lätt gungande rytmer och melodislingor som ger hopp och glädje och en mer ödesmättad tyngd. Musiken liksom studsar fram, för att plötsligt stanna upp och blottlägga lyriken och dess insikter. Det blir »Den nakna sanningen«, som skivans avslutande spår heter.

»Svag doft av skymning« övertygar alltså i alla avseenden, både för en påtvingat distanserad lyssning och för en förinnerligad tillägnelse. I sin varsamma syntes av text och musik är skivan den bästa jag hört på svenska språket på många år.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify