Recension
Lindgren, Richard
Grace
(Rootsy)

Jag tycker verkligen om artister som tydligt visar varifrån de kommer och som utan att hymla pekar ut rötter och influenser i såväl texter som musik och klingande uttryck. Richard Lindgren är en sådan artist och hans senaste skiva med genomgående nytt material, 2008 års »A Man You Can Hate«, åskådliggjorde linjen bakåt via (framför allt) namn som Tom Waits och Van Morrison.

»Grace« bär traditionen vidare. Positionerna förskjuts något, tonspråket blir mer personligt utan att tappa det minsta av förankringar och styrsel. Lindgren är en raden och ingen som odlar egenart för effektens skull. Rösten - övertoner, frasering, känslolägen, uttryck, språk, harmonier och melodier - gör honom likväl unik och nödvändig.

Konceptet här är nog så enkelt. Varannan låt är trumlös och i stort sett akustisk, varannan är lastad med fullt elektriskt komp. Allt handlar om kärlek, mestadels förlorad sådan och begreppet skilsmässoplatta går inte att komma undan. Liksom för kända namn före honom, har ett privat elände fört med sig laddad kreativitet och Lindgren har gestaltat sin dans på den vassa eggen i elva alldeles lysande sånger.

Från en melodiös »Reconsider me«, med väldigt tydlig blinkning åt saknade Warren Zevon, över relativa tungviktare som »Hopeless side of town« och »Losing my bearings« till de avslutande nyårsaftonsraderna, är detta så skoningslöst rakryggat och konsekvent i sitt genomförande att inte en sekund känns överflödig. Kanske handlade det om att strippa ner »Grace« till sin kritiska massa och hålla kvar den där. Ingen barlast, men heller ingenting bortglömt eller undanhållet.

Teamet har lyckats, så till den mildra grad. Alla heder åt medproducent Magnus Nörrenberg och musikerna. Särskilt imponeras jag av bandets förmåga att med små medel skruva upp temperaturen i de fullt orkestrerade spåren. Vi talar nerv här.

Texterna landar ofta i ett läge, skilsmässa eller ej, som Lindgren redan tidigare utforskat. Kanske kunde man kalla utgångspunkten för flegmatiskt självdestruktiv. Befriande distans finns dock och ett skålpund bitterhet också. Bra så, även om man måste vänja sig en del vid Lindgrens formuleringskonst.

Detaljer att förföras av finns i mängder. Det återhållna soulblåset på samtidigt majestätiska som lakoniskt sorgsna »She’s already gone«. Jon Eriksson sköna lap steel och Maria Bloms och Annika Fehlings stämsång. Codan i »A slow walk of dreams« och dess avlägsna släktskap med såväl Paul Simons »Take me to the Mardi Gras« och Tom Russells samarbeten med Calexico.

Etc. Jag slutar skriva nu för att istället gå in i Richard Lindgrens svartvita rum igen. Och apropå svartvitt: Omslaget är oerhört tjusigt och torde också det göra sig i varje seriös skivsamling.

/Bengt O Tedeborg

Lyssna på Spotify