Recension
Feist
Let It Die
(Interscope)

Egentligen skulle plattan ha hetat ”The Saddest Part Of A Broken Heart Isn’t The Ending So Much As The Start”… men det hade nog blivit en munfull, säger Leslie Feist och flinar.

Istället blev titeln ”Let It Die”, och Leslie hoppas att det ska få lyssnarna att gå till titelspåret för att hitta till just den där textraden som beskriver allt. För ”Let It Die” är en skiva som beskriver ett förhållandes obevekliga tidslinje: från de rosiga första dagarna med drömmar om ett hus på landet, genom en cover-cykel (med både BeeGees och Ron Sexsmith!) till ett oundvikligt slut i ”Now At Last”.

Tanken var att utsätta sig.

Leslie förbjöds gitarrer och indie-skrud, medproducenten och medmusikern Gonzales förbjöds allt med sladdar på. (Ett tag lekte de med tanken att all percussion skulle vara vattenljud… å så kul som det var, så blev det inte så…)

Men handklapp, congas och koklocka kan man ju bygga en melodi på, eller hur?

Första singeln var ”One Evening”. Som en svalkande, lätt bubblande drink en varm sommarkväll så leder slingan med ett äggs ”chika-chika” och en av skivans få elgitarrer till Leslies förlösande, lätta och andfådda sång till refrängens ”ba-baba-ba”.

Det skulle kunna varit BeeGees…

De lekfulla stämmorna och ordlösa refrängerna återkommer flera gånger, och det är det som blir skivans luftiga känsla – det är som att äta lightgodis – sötsuget är tillfredsställt, men du slipper skammen och illamåendet, och står förundrad kvar; ”Men det var ju GOTT”?

För att ge dig en idé om var du hört Leslie förut: Hon har spelat med Peaches, Royal City, By Divine Right och norska Kings Of Convenience. Hon började i, och kommer nog alltid finnas med på ett hörn i kollektivet Broken Social Scene. Solo, är hon sitt efternamn.

I eftertankens bleka harkrank skulle hon utelämnat alla covers. ”De var bara en lekfull väg in i samarbetet med Gonzales och inspelningsteknikern, men nästan alla intervjuer handlar om dem – och vad ska jag säga? – de är ju inte mina…”

Stackars Leslie – publiken på Malmökonserten ropar efter ”Secret Heart”… det är i och för sig Ron Sexsmiths favorit bland alla de tolkningar som gjorts på låten (Rod Stewart har gjort den!), men jag undrar varför ingen ropar ”Mushaboom”?

Inte bara för att det är ett sånt underbart ord att ropa, men också för att jag förförs och kittlas varje gång jag hör den:

”Helping the kids out of their coats – but wait the babies haven’t been born!”

Hallonhäckar och handklapp, och med en refräng byggd på bilder: ”Old dirt road, knee deep snow” med Lelies sirliga barnramseliknande sång och en ointresserad manlig kör som likt tåget mässar ”Mushaboom, Mushaboom”.

Efter 547 genomlyssningar är jag fortfarande lika sugen på ”Let It Die”, och mötet med tunna, intelligenta Leslie lämnar mig med bilden av en kvinnlig Ron Sexsmith som överdoserat på New York cabaret-divan Blossom Dearie och Norén, och som talar länge om att leva ”the proper life”.

Lisa Wall är musikjournalist på Sveriges Radio P4.

Om du skyndar dig, så kan du höra intervjun med Leslie i söndagens Casino, SR P4.

/Lisa Wall

Lyssna på Spotify