Recension
Seeger, Pete & Lorre Wyatt
A More Perfect Union
(Appleseed)

Ålder är bara en siffra. Uppenbarligen. Denna grånade och till synes ganska skröpliga duo har tillsammans minst 160 somrar bakom sig, men av detta hörs främst livserfarenheten och ett enormt ihopsamlat musikaliskt kunnande.

Den nu 93-årige Pete Seeger är något av en ikon inom folkmusiken, då han redan under 1960-talets stora folkmusikvåg var en förebild och inspiration för framgångsrika unga artister som Bob Dylan och The Kingston Trio. Att Pete har ett passionerat förhållande till folkmusiken understryks inte minst av den mytiska yx-incidenten under Newport-festivalen 1965 när han ville kapa kablaget till den rockande dissidenten Dylan.

Seegers kompanjon och tillika granne Lorre Wyatt är en ny bekantskap för mig, men de båda lär vara långtida samarbetspartners sedan minst 40 år tillbaka. Wyatt drabbades 1996 av en stroke som gjorde honom oförmögen att sjunga eller spela.

När han återhämtade sig häromåret bad han vännen Seeger att samarbeta kring ett projekt med nyskrivna sånger, resultatet av detta är skivan »A More Perfect Union«.

Flera av melodierna låter tidlösa, som vore de gamla folkvisor från en ung nations 1800-tal, kanske uppgrävda och avdammade av ett 1950-tals Harry Smith eller bearbetade av ett 1960-tals Pete Seeger. Men alla är de relativt nyskrivna, jag tror att 14 av 16 sånger skrevs för denna skiva.

Inledande »God’s Counting on Me ... God’s Counting on You« är på samma gång både gospelhymn och lägereldsvisa, uppbackad av Bruce Springsteen och en barnkör, utan att nånsin hänfalla till pekoral.

Ett antal andra prominenta gäster (Steve Earle, Emmylou Harris m.fl.) lånar sina röster till skivan, men de tar aldrig för stort utrymme, det är alltid Pete och/eller Lorre som är musikens medelpunkt.

Man skulle lätt kunna tro att en 93-årings röst blir en svaghet på skivan, men nästan tvärtom gör Seeger det till en styrka när han ensam och a cappella framför den laddade vaggvisan »Strange Lullabye« med sällan hörd bestämdhet och närvaro till ett krigsdrabbat barn.

Likt många folkvisor pendlar det textmässiga innehållet mellan allt från barnvisor till största politiska allvar. De »politiska« låtarna manar till handling, utan att skriva lyssnaren på näsan.

Inte oväntat finns här sånger om vänskap och åldrande (»Old apples still can make good sauce«).

Bland många starka sånger är det fascinerande nog en nästan omöjligt barnslig låt som sticker ut nosen.
Sjungen ur artisternas fyrfota husdjurs perspektiv (en av katterna är tvåspråkig och har översatt texten),
»Howling For Our Supper« låter oss veta vad djuren tycker om att de två fjärtande gubbarna skriver låtar när djuren tvingas vänta på sitt krubb.

Vilket barnasinne dessa gamla stötar har, och vilken befriande självdistans!

Om någon hade sagt till mig att en av årets bästa skivor skulle göras av en 93-åring skulle jag ha avfärdat det som en omöjlighet. Skäms på mig.

Det här är en sådan där skiva man vill köpa i flera exemplar och ge bort till bästa kompisen eller som julklapp till sin mamma.

/Henrik Göransson