Recension
McDermott, Michael
Hit me back
(Rock Ridge Music)

”Hit me back” är McDermott´s tionde officiella studioalbum. Han har en lagom sträv, landsvägssliten röst och image, en gitarr i ena handen och en stor låda full med melodier och sånger i den andra. Dessutom arbetar han hårdare än de flesta. De senaste fyra åren har han enligt egen utsago skrivit över 200 låtar och gjort mer än 300 spelningar. McDermott har allt vad han behöver av det jag uppskattar mest i den amerikanska singer/songwriter-traditionen. Nästan. Ibland värjer jag mig mot en aning pretentiös överproduktion av ord i texterna, och musikaliskt sticker det inte alltid ut. Men när allt faller på plats blir det riktigt bra. De låtar som verkligen nått fram till mig har jag spelat om och om igen genom åren. ”Gonna be good”, ”Still ain´t over you yet” och ”So am I” är verkliga guldkorn från hans tre senaste album.

Nya cd´n inleds med titellåten. Gitarr, energi och direkt in i handlingen: ”I hit the bottle pretty hard last night...” för att i slutet av refrängen konstatera att ”…this morning it hit me back”. En ganska lättillgänglig rocklåt som dock enligt McDermott bottnar i en tung period av hans liv då hans mor efter att ha brutit höftbenet aldrig reste sig igen, utan tynade bort på ett sjukhus.

Ofta fungerar McDermotts texter så för mig. Enstaka rader, en vers eller en refräng biter sig fast och fungerar i många olika sammanhang. Den senaste veckan har jag nynnat på fragment av nästan alla låtar på “Hit me back”. Kanske mest avslutningen i “I know a place”: ”Because when the things starts to unravel, you find out who you are”.

Allra bäst tycker jag om ”Is there a kiss left on your lips”, en långsam mitt-i-natten-reflektion över tillståndet i en relation. McDermotts historia om låtens uppkomst är värd ett par rader. En utekväll med vänner blir sen och blöt. Flickvännen har låst dörren till sovrummet så han blir sittande i köket med ett papper och en kulspetspenna. Låten tar form, men pappret räcker inte till, så han avslutar med den sista versen direkt på väggen. Sant eller inte, men jag ser bilden framför mig när jag hör låten.

Författaren Stephen King är ganska reservationslöst förälskad i McDermott´s musik och har kallat honom “one of the best songwriters in the world and possibly the greatest undiscovered rock ’n’ roll talent of the last 20 years.” Kul kuriosa är att King i en bok (Insomnia) citerade McDermotts texter och i en annan (Rose Madder) låter en av karaktärerna vara klädd i Michael McDermott t-shirts.

Det här är, enligt mig, ett av McDermotts jämnaste och bästa album. Ni som har cd-hyllan full av historieberättare i Springsteens och Dylans fotspår kan med säkerhet finna ett par McDermott-favoriter om ni letar runt lite i hans låda med sånger.

/Mattias Syrén