Recension
Nine Below Zero
Live At The Marquee (Special edition)
(A&M)

Det var en regnig vecka i december, året var 1980. Vi var i London. Cramps på Lyceum lät som ingenting vi hört tidigare medan Undertones var direkt fantastiska live när Feargal Sharkey hyllades som kung över Hammersmith Palais. En kväll tog vi oss till den legendariska klubben Dingwalls för att lyssna på ett för oss okänt band, Nine Below Zero. Det måste varit där jag drack min första Double Diamond. Hur som helst - det var bandet som knockade mig, en knock-out som nu går i repris när Marqueeplattan ges ut igen, komplett med extraspår och dvd.

Nine Below Zero bildades -77 och var på ett sätt en främmande fågel i det musikaliska klimatet. Men det som startade något år tidigare som punk, tog sig snart olika vägar och det är inte svårt att hitta beröringspunkter mellan band som Dr Feelgood, The Who, Kinks, Jam, Clash, Eddie & The Hot Rods och Nine Below Zero. Nyckelorden är energi och maximum rhythm’n’blues.

»Live At The Marquee« spelades in sommaren -80 och är bandets debutplatta. Den består av ett stort antal väl valda covers och några få egna låtar. Bandet gräver bland sina influenser och gör versioner av Motown-soul (»I can’t help myself« och »Can I get a witness«), Chicago-blues (»Got my mojo working« och »I can’t quit you baby«) proto-rock’n’roll (»Rocket 88«) och t o m jazz (»Ridin’ on the L&N«) och »Wooly Bully«. Med mycket mera.

Jag häpnar över Mark Felthams munspelande och Dennis Greaves är en mycket kompetent sångare och gitarrist. Likväl är det inte finlir som gör att jag älskar detta band som det lät den där kvällen för så många år sedan - det är i stället energin, öset och svänget. Rytmsektionen gör alltså också det den ska och den gör det löjligt bra. Och publikkontakten är det sannerligen inget fel på: bandet älskar att lira och publiken är med hela vägen hem. Jag förstår verkligen de som går bananas när Greaves slänger upp gitarren bakom huvudet och bara öser på i den långa versionen av »Keep on knocking«.

Just den låten fanns inte med på originalvinylen och det var ett riktigt val (även om den är en höjdare på medföljande dvd). Samma sak gäller övriga nytillkomna spår. De är bra var för sig men det är originalkopplingen som gör denna platta till en klassiker.

Av någon anledning köpte jag aldrig vinylen, utan bandade W:s exemplar. Men vad värre är: Jag har nog inte lyssnat på Nine Below Zero en enda gång under de senaste 30 åren. Den skadan måste repareras och eftersom originalsättningen spelar ihop igen sedan drygt tio år, är det läge för lite musikarkeologi. Next stop, Spotify.

/Bengt O Tedeborg

Lyssna på Spotify