Recension
Kathy Kallick Band
Time
(Live Oak Records)

Kathy Kallick var med om att starta Good Ol’ Persons på sjuttiotalet, och i mitten av nittiotalet gjorde hon ett par fina album för Sugar Hill. Efter dem tappade jag bort henne, men när jag nu sitter med hennes nya skiva »Time« inser jag att Kathy Kallick gjort halvdussinet skivor för bolagen Live Oak och Copper Creek under mellanåren.

Kathy Kallicks nya skiva är, låt mig säga det direkt, fantastiskt bra. Den rymmer stilren bluegrass tolkad med den självklart avspända auktoriteten hos musiker som är tryggt förankrade i en rik tradition.

När Kathy Kallicks grupp tolkar Bill Monroes »Lord Protect My Soul« sjunger basisten Dan Booth förstastämman medan Kathy Kallick tar den höga stämman och två andra gruppmedlemmar lägger sig mellan dem. Det ger en stark gruppdynamik och fin balans, samtidigt som den förtröstansfulla texten tolkas med övertygelse. Det sparsamma kompet, med Tom Bekenys mandolin som mest profilerade soloinstrument, understryker det fina intrycket.

Monroes gospel följs av Kathy Kallicks egen »Lulu and Jack«, en innerlig moralitet i en episk balladtradition. Greg Booths dobro dominerar ljudbilden vid sidan av Kathy Kallicks solosång, och även Bekeny spelar ett pregnant och fokuserat mandolinsolo. På nytt slås jag av självklarheten i framförandet. Allt sitter precis där det ska, tryggt men aldrig förutsägbart; självklarheten griper hela tiden bakåt.

Hela skivan präglas av samma avspända attityd. Den vackert naiviserande »Old Black Choo-Choo«, ytligt sett en barnvisa men dess naturalistiskt detaljer pekar också åt annat håll, drar åt old timey med arkaiserande stämsång, samtidigt som de onomatopoetiska effekterna förstärker lekfullheten i arrangemanget. Och i instrumentalerna profilerar sig Kathy Kallicks medmusiker med suveränt melodispel och kärnfulla inpass.

»Time« erbjuder oavbruten njutning, en traditionsmedveten bluegrass som är sig själv nog, som vilar tryggt i flera generationers erfarenhet och som inte behöver legitimeras med ytliga effekter eller sökta stilintegrationer.

Och sällan har »Dark Hollow« och »Precious Memories« fått så organisk uttryckskraft.

/Magnus Eriksson