Recension
Bingham, Ryan
Tomorrowland
(Axster Bingham Records)

När jag hör öppningsspåret ”Beg for Broken Legs” påminns jag om de regelbundet återkommande liknelserna mellan Ryan Bingham och Steve Earle. Förutom det viktigaste att de båda har en mörk, skrovlig och whiskeynedbruten röst så är båda från Texas, visar tecken på experimentlusta och tycks bekväma i att blanda akustiska och elektriska uttryck till en blandning av rock n’ roll och stålsträngad americana. På Binghams fjärde skiva visar han också en mer politisk sida som inte ligger Earle i fatet.

Den viktigaste skillnaden är att Binghams röst får Earl att låta som en flickscout och att 31-åringen inte riktigt hittat fram till sitt eget uttryck. Dock har han tagit rejäla steg dit och med tanke på att han enligt uppgift på Internet började spela gitarr vid 17-årsålder så kan man säga att han åstadkommit mycket med sina fyra album, Oscarstatyett för Bästa originalsång och pris för 2010-års bästa låt från Americana Music Association.

Första skivan ”Mescalito” var en mestadels akustiskt historia doppad i sepiatoner, Binghams raspiga röst berättade historier om en-dollar-per-dag-jobb, hårt leverne och magiska spritindränkta kvällar. Stundtals nedstämd, stundtals hetsig, skivan kändes dock genuin. Andra given ”Roadhouse Sun” var en rockigare historia, gitarrerna skrävlade i takt med den rökiga rösten men kändes för mig som ett bredbent försök att omforma sig som dock föll platt med alldeles för okänsliga arrangemang.

2010-års ”Junky Star” med den Golden Globe-, Oscar- och Americana Music Associationbelönade låten ”The Weary Kind” (skriven tillsammans med T Bone Burnett) var en mer balanserad historia och det bästa från de två tidigare plattorna samsades i en fint producerad skiva där balansen mellan det akustiskt ömma och rockigt brötiga uttrycken fogades ihop till en fin helhet. Bingham sjöng om depressioner, törnade hjärtan, mord och hårda livsöden. En mycket fin skiva där höjdpunkterna utmärkes av de känslosamma, mestadels akustiska serenaderna ”Junky Star”, ”Hallelujah” och redan nämnda ”The Weary Kind”.

Därför hade jag höga förväntningar för nysläppet ”Tomorrowland”, förväntningar som bara delvis uppnåddes. En skiva där allt borde funka med sin snygga feta produktion med lager av instrument och smakfulla effekter. En skiva där Bingham experimenterar och blandar känslolägen och uttryck som den ölhävande och skrikiga ” Guess who's knocking” med den fina balladen ”No Help From God” – där Bingham är som bäst; finstämd, sprucken och rakt in i hjärtat.

Tyvärr så når han inte helt fram. Skivan lider av alldeles för många ofokuserade stycken med misslyckat driv som ”The Road I'm On” och ” Heart of Rythm” och formexperiment som faller platt (fr.a ”Rising of the Ghetto”).

Dock får man ge eloger till ”Never Far Behind” där en arenarockande sonisk storm tjuder upp med gnisslande gitarrer, drivande trummor och en sorgset reflekterande coming-of-age-historia, eller ”Western Shore” som jag kan tänka mig att Bruce Springsteen gillar.

Jag premierar artister som utvecklas och jag stampar tillräckligt ofta i takt för att godkänna ”Tomorrowland” men jag tror Bingham behöver ytterligare en skiva eller två för att fullt ut odla den svåra balansgången mellan akustiskt plickplockande, explosiva gitarrer, Grand Canyon-tunga trummor och Neil Young mimande americanarock.

/Sebastian Carlström

Lyssna på Spotify