Recension
Van Zandt, Townes
Texas Troubadour
(Charly)

Personligen tror jag att Townes Van Zandt var galen. På ett sunt sätt. Inte för att han faktiskt var diagnostiserad som manodepressiv, eller för att hans beteende ibland tangerade, och inte sällan överskred gränsen för vad som kan betraktas som normalt, utan helt enkelt därför att hans sånger, hela hans ovärderliga musikaliska skatt rymmer så mycket skönhet, smärta och enkel filosofisk livsvisdom att en sund hjärna aldrig kunnat klämma in allt detta inom ramen för något så simpelt som ett stycke musik.

Jag erkänner något motvilligt att det tog ett tag innan jag insåg den här texastrubadurens storhet. Guy Clark, Fred Neil, Blaze Foley, Robert Earl Keen och Mickey Newbury – jag värderade dem alla högre, kanske för att jag inte fattat, men troligast därför att jag aldrig lyssnat ordentligt. Men när den där polletten väl trillat ner fanns det ingen återvändo.

Townes Van Zandts musik handlar först och främst om klassiskt historieberättande i en tradition som Lone Star-staten nästan har monopol på. Låtarna blir i princip av underordnad betydelse, det rör ju sig ständigt om samma tre, fyra ackord, där spänningen och charmen ligger i vad som görs med kombinationen ord/musik, och att lyckas få ihop berättelserna i en musikalisk inramning som aldrig känns krystad eller konstruerad. Du kan kalla det folk, country, blues och singer/songwriter – det är allt det och lite till.

Hans två första album, »For The Sake Of The Song« och »Our Mother The Mountain«, framför allt den senare, innehåller låtar som är så vackra att de nästan trotsar beskrivning. Van Zandt är här inte så mycket den klassiska, fingerpickande trubadur han senare blev utan mer som en refrängsångare till Cowboy Jack Clements mastiga produktion och frodiga orkestreringar, men låtarnas kvalitet är obestridlig och på sina ställen finner Van Zandt sin plats så väl i den för honom ovana omgivningen att magi uppstår.

Flera av låtarna skulle Van Zandt återkomma till senare, i omarbetningar. På sitt tredje, självbetitlade album gjorde han avskalade versioner av »For The Sake Of The Song«, »I’ll Be Here In The Morning« och »Waitin’ Around To Die«, som mycket väl kan vara hans finaste stund som låtskrivare, och fick på så sätt visa upp dem som de var tänkta. »Delta Momma Blues« från 1971 är hans kanske svagaste album under perioden 1968-73, med trista coverlåtar och ett antal anonyma countryspår.

Med »High, Low And In Between« tematiserade Van Zandt sitt vagabonderande leverne på ett stilfullt sätt och albumet innehåller förutom klassikern »Highway Kind« ett antal spår där texterna faktiskt vida överträffar låtarnas kvalitet. Titeln till utmärkta »The Late Great Townes Van Zandt« var influerad av en närkontakt med döden, en överdos på en skön cocktail av droger och alkohol som Van Zandt vid det här laget börjat låta ta överhanden. Ironiskt nog var det hans sista album på Poppylabeln och han skulle inte göra ett nytt studioalbum förrän 1977.

De två sista albumen i denna box, »Flyin’ Shoes« och en skiva med outtakes och livelåtar känns mest som kuriosa i sammanhanget. Det är på sina sex första album Townes Van Zandt har sin kreativa höjdpunkt, och det är där man finner det amerikanerna kallar ”the stuff that makes a legend”. Townes Van Zandt dog på nyårsdagen 1997. Hans livsverk är måhända ofullbordat, han hade mycket kvar att ge, men det han efterlämnat räcker gott och väl flera generationer framöver. Så mångbottnade och djupt fascinerande är hans sånger, att det alltid kommer att finnas något att hämta ur dem, vare sig det rör sig om kärlek, klokhet eller ren och skär galenskap.

/Ola Karlsson