Recension
Bird, Andrew
The Mysterious Production Of Eggs
(Fargo)

Jag har alltid varit svag för visslingar. Inte så att jag äger Jan Lindblads samlade verk eller går upp i brygga när Roger Whittaker drar igång, men ett välavvägt visselparti på rätt ställe i rätt låt kan vara väldigt effektfullt. Andrew Bird är kung på att vissla. Han är kunglig på många andra sätt också. Som på att sjunga och skriva låtar.

»The Mysterious Production Of Eggs« är den violinspelande Chicagosonens sjätte album och det bästa hittills. Han började som en del av retroswing-rörelsen (han har varit medlem i Squirrel Nut Zippers), men det är först på senare år som hans uttryck börjat stabilisera sig, för att 2005 ha utvecklats till något nära nog monumentalt. »The Mysterious Production Of Eggs« är nämligen det perfekta komplementet till M Wards »Transistor Radio«, Clem Snides »Soft Spot« och Rufus Wainwrights »Poses«.

Ett eklektiskt, lågmält litet underverk som pendlar mellan känslolägen och ytterligheter med en utsökt vighet och passionerad hudlöshet. Bird blandar utan problem upp sina visor med ett smörgåsbord av stilar och influenser. Lite zigenarmusik, lite jazz, lite av den där retroswingen han kan så väl, och lush pop. Stråkar, vibrafoner, rhodespiano, uppfinningsrika rytmfigurer och spretiga elgitarrer – alla finner de sin plats mellan Birds briljanta texter och värmande melodier.

Och så var det det där med visslingarna. På plattans bästa spår, den Rufus Wainwright-liknande »Masterfade«, mixar sig hans fjäderlätta visselsolo så fint in med de subtila stråkarna och smeker dig långsamt in i ett tranceliknande tillstånd; en förförisk, virvlande musikalisk upplevelse som ger vemodet ett ansikte, eller en röst. Och på den sagolikt vackra »Sovay« briljerar han ännu mer, med en vissling som är själva sinnebilden för uttrycket ”rätt ställe i rätt låt”; en uppvisning i oantastlig skönhet.

Bird använder sig också mycket av ordlösa fraser, mycket mmm och bababa och la-ling la-ling, och han gör det intill perfektion. Och så sjunger han på ett sådär inbjudande sätt som jag älskar; mjukt sårbart och kraftfullt övertygande på samma gång. Men det absolut bästa är att man mitt bland alla fantasifulla arrangemang och läckra ljudupplevelser aldrig missar att det finns bra låtar i botten.

Oavsett om du älskar eller hatar visslingar; du kan inte dö utan att ha hört »The Mysterious Production Of Eggs« först.

/Ola Karlsson