Recension
Lanois, Daniel
Rockets
( Egen/Dotshop)

Det brukar ju heta att vissa låtar inte hamnar på skivor av en väldigt enkel anledning; att de inte är tillräckligt bra. Det tror jag inte ett skit på. Jag tror det handlar mer om att artisten försöker skapa en enhet av plattorna, att vissa spår inte passar in i helheten av skilda orsaker. Därför tycker jag följaktligen också alltid det är spännande med B-sidessamlingar, outtakes och skivor med outgivna eller alternativa låtar och versioner, framför allt för att se vilka kriterier artisten använt i sitt sållande. Och när det är demonprocucenten Daniel Lanois som står för fiolerna kan det ju knappast bli ointressant. Eller?

Nåja, det borgar ju för en viss kvalitet, men därmed inte sagt att det är så jävla kul. På »Rockets« blandar han liveversioner, outgivet och alternativa tagningar av klassiker som »Sleeping In The Devil’s Bed« och »The Maker«. Dessa låter ju, som de förträffliga låtskapelser de är, naturligtvis fantastiskt, men det finns annat som borde stannat i träsken i New Orleans. De där improviserade ljudexperimenten han ger sig på på »JJ Leaves L.A«, »Space Kay« och »Panorama« är säkert jäääättespännande i en livesituation men på skiva, not so much.

Istället är det när han skalar av allt dökött som han imponerar mest, och som ger mersmak för vad franskkanadensaren kan komma att åstadkomma i framtiden. Som på inledande »Power Of One«, med bara Lanois, hans gitarr och ett fotstamp, en låt av en typ han själv säger att han skulle vilja göra mer av. Det hoppas jag verkligen, för den har genom det avskalade arrangemanget gått från att ha varit en helt okej låt till att nästan vara där uppe med »Still Water« och »Rocky World«, två av hans allra största stunder som soloartist.

Men allra bäst är ändå »Sometimes«, som får sig en rejäl ansikstlyftning på det mest subtila sätt. Så känsligt, så smekande och så oerhört fint. På »Under The Stormy Sky« får han sällskap av Emmylou Harris och Willie Nelson, men de tillför i ärlighetens namn inte mycket, i denna ganska tama version.

»Rockets« är måhända en motiverad skiva, men det känns ändå som att det hade gått att göra bra mycket roligare än så här. För jag misstänker starkt att det finns mycket mer i Lanois låtskrivarskatt än halvdana livejam och mesiga duetter.

/Ola Karlsson