Recension
Mystix, The
Mighty Tone
(Mystix Eyes Records)

Med det här namnet och det här CD-omslaget finns det en stor risk att plattan direkt förpassas till högen av B-plattor och till en tillvaro som är väldigt osäker för lyssning. Men tänk så man kan bedra sig. Visserligen är omslaget anskrämligt fult och intetsägande, men det kan man inte säga om musiken. Tvärtom. Så är det då också ett gäng ärrade proffs som utgör bandet, som nu kommer med sin fjärde CD. Bostons stolthet inom roots-, blues- och americanamusiken.

Veteranuppställningen är:
Joe Lily/sång, gitarr: tidigare ledare för Bostons älskade Duke & the Drivers
Bobby B. Keyes/gitarr: Mary J. Blige, Li'l Wayne, Robin Thicke, Muscle Shoals Studios, Jerry Lee Lewis
Marty Richards/trummor: Gary Burton, Duke Robillard, J. Geils Band
Marty Ballou/bas: John Hammond, Edgar Winter, Duke Robillard
Tom West/keyboards: Susan Tedeschi, Peter Wolf

Därtill kommer gästartister som till exempel:
Jerry Portnoy, munspel (Muddy Waters, Eric Clapton)
Kevin Barry, lap steel/dobro (Ray LaMontagne)
Matt Leavenworth, fiol (John Lincoln Wright Band)
Dennis McDermott, percussion (Roseanne Cash, Mark Cohn).

Ingen dålig uppställning, och bra låter deras resa genom den amerikanska musikhistorien. Från minstreleran till svart och vit blues från 20-talet, som ju bara hade ett joddel att skilja dem åt. Och sedan mer spirituals, country och blues. Jimmy Rodgers, Floyd Dixon och Pops Staples är några av inspirationskällorna.

Joe Lily har en sångröst som är så grovt råriven att den ligger i klass med Bob Dylans. Och fraseringen är ibland den samma. Lyhörda och skickliga instrumentalister med en förmåga att skapa ett sammanhållet ensemblespel bygger upp en utmärkt musikbas. Vilket egentligen inte borde vara någon överraskning med den bakgrunden. Men det kan gå snett. Det har vi hört tidigare, där band har kvävts av sin egen autenticitet. Det är egentligen bara The Staple Singers traditionella ”Too Close” som inte når upp till det man hade förväntat sig. Lite av ett misslyckande i mina öron. Det kan man inte säga om Ernest Tubbs ”Mean Woman Blues” eller den old timeyminstrellika ”Mighty Tone”, som mycket väl skulle kunna ha kommit från Johnny Cashs song book. Mer 60-tals blues blir det i ”Wave My Hand” och Muddy Waters ”Just To Be With You”. Här är Jerry Portnoy en tillgång. Han om någon borde ju veta hur det ska låta med sin erfarenhet från Muddys band. Lättare och lite mer loungeblueslikt är Floyd Dixons ”Time Brings About A Change” och den tidiga jazzen kabaréformat kommer i Clarence Williams ”Jelly Roll”. Country i lite snabbare tempo bjuds i ”I Believe I´ll Run On”. Tillsammans bildar sångerna en fin balans mellan covers och original från Joe Lily.

Det som skulle kunna bli lite för fint och välputsat tar Joe Lily resolut hand om med sin råa sandpapperslika sångröst. Någon som man aldrig skulle kunna tro dolde sig bakom ett så intetsägande CD-fodral. Talesättet ”döm inte hunden efter håren” borde passa alldeles utmärkt här.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify