Recension
Mississippi Heat
Delta Bound
(Delmark)

1969 steg Pierre Lacocque in på Ida Noyes Hall på Univeristy of Chicago och fick sitt livs upplevelse. Kommen från Belgien och vara icke-engelsktalande blev mötet med Big Walter Horton och hans munspel en upplevelse som satta sina spår. Efter en tur till Kanada kom Pierre åter till Chicago 1976 och 1992 bildade han bandet Mississippi Heat, som han har lett sedan dess. Munspelet tog han till sig och utvecklade till en personlig stil med ett stort, tungt och mullrande sound, ofta med ett stort darr som avslutning på varje instick eller solo. Något som i längden blir lite för enahanda och lite för dominerande.

Mississippi Heat har gjort tio album sedan 1993 och ”Delta Bound” är deras femte på Delmark. Nu är man inte speciellt Deltasökande i sin musik, som snarare skulle kunna få etiketten traditionell Chicagoblues ala 60-talet. Där Muddy Water, Koko Taylor, Big Walter Horton och Little Walter härjade som bäst. Och chicagobluesen framförs både av Mississippi Heat och av en mängd inhoppare och gamla bandmedlemmar. Förutom munspelet är det den grova, stora och tungt påträngande kvinnliga sångrösten som dominerar. Just nu är Inetta Visor bandet sångerska, men den tidigare, Deitra Farr, hoppar in på tre spår. Oskiljaktiga i anslag och frasering, men med en liten övervikt för Deitra trots allt.

Gitarrinhoppen är som vanligt Carl Weathersby med sin mer ilsket bitande gitarrstil och Billy Flynns något mer runda toner. Legendariska trummisen ”Big Eye” Smiths som Kenny Smith spelar trummor, Giles Corey och Billy Satterfield delar på gitarrspelet, Chris ”Hambone” Cameron och Johnny Iguana på keyboards medan Joseph Veloz får vara ohotad på sin bas.

På det hela gör man ett bra album i sin stil. Inget överdådigt och inga bottennapp. Det som sticker ut är en ordinär zydecolåt, New Orleans Man” med accordionspelaren Chubby Carrier och den lågmälda lite jazzigare ”Padlock Blues” med ett fint pianointro av Cameron. ”The Blues Matrix” bygger på filmen ”The Matrix” och ”Going To St. Louis” har fått med Kenneth Hall på vibrafon. Mer annorlunda än ett nyttigt bidrag. ”Trouble In His Trail” är en klassisk blues både till musik och text. ”I don´t trust my man/ He doesn´t leave anything but trouble in his trail”. ”Lemon Twist” är en instrumentallåt i slow twisttempo med ett Little Walterlikt munspel och en fin B 3 orgel från Iguana.

Detta 20-årsjubileum kommer inte att gå till historien som ett av de stora landmärkena i bluesens historia. Speglar kanske mer läget just nu i bluesens Chicago. Ordinärt och traditionellt med några enstaka toppar. En lite mer dämpad, mindre vibrerande och mer varierad Pierre hade troligen gjort ”Delta Bound” till en lite bättre platta. Men ett gott hantverk från dem som har till uppgift att hålla ställningarna i bakgrunden.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify