Recension
Sahm, Doug
LIVE – In Stockholm
(San Antonio Records)

Den 11 augusti 1997 låg ett högtryck över Sverige som gav Texashetta i hela landet.

I denna heta luft, temperaturen låg flera dagar på över 30 grader, letade alla efter platser med skugga och efter lokaler med luftkonditionering. Butiker med A/C gjorde fina dagskassor.

Bland de som pustade fanns Doug Sahm och hans band. De hade valt att lägga en liten utlandsturné till Skandinavien och norra EU, för att slippa den plågande värmen hemma i augustiheta Austin.

–Och så är det nästan lika förbannat hett här! sa Doug när jag träffade honom i Malmö två dagar senare. Här skulle bandet spela på KB.

Kanske gav värmen honom och bandet lite inspiration, trots allt. För konserten på KB kan man fortfarande prata om, med dem som var där. Ingen glömmer kvällen i augusti 1997 på KB i Malmö.

Men det var i Stockholm som Ad Koekkoek (jo, det stavas så!) låg bakom en inspelning av hela konserten. Varför den släpps på CD just nu, det berättar han inte i sin annars välfyllda infotext som medföljer skivan. Här får vi veta både stort och smått om alla de 15 låtarna.

I bandet fanns bl a den alltid lika förträfflige och hårdsvängande Rocky Morales på tenor, Al Gomez på trumpet och Fran Christina vid trummorna. Vi får också stifta bekantskap med junioren Shawn Sahm, som både spelar gitarr och sjunger och har tagit stora kliv framåt sedan den här resan med farsan och hans kompisar.

För Doug Sahm-fansen är alla låtarna gamla och välbekanta. Vi vet att han kastade sig mellan vals och rock´n´roll, mellan texmex, blues och country. »Talk To Me«, »Bad Boy«, Mendocino» och «Wasted Days and Wasted Nights» ä«r några av låtarna som vi har hört några hundra gånger och gärna kan höra igen. Och »Meet Me In Stockholm« var naturligtvis självklar den här kvällen.

Det som också hör till en kväll i det här sällskapet, det är förstås Dougs mellansnack. Han älskade att käfta med sin publik och han kunde konsten att dra ut på introduktionerna i oändlighet. Koekkoek avslöjar att han helt enkelt måste sila snacket vid redigeringen av materialet hemma i ljudstudion, för annars skulle plattan ha blivit alldeles för lång. Men en hel del har han sparat, både för att befästa livekänslan och förmedla stämningen som rådde.

Det fina med Doug Sahm var naturligtvis att han spelade och sjöng så att hans kärlek till musiken var helt uppenbar. Inlevelsen var total även i det banala. Och hur många gånger man än såg honom live, så blev man lika imponerad av hans förmåga att få en vanlig simpel poplåt att växa och bli magisk.

Det enda man kan undra, det är om inte Malmö-konserten var ett snäpp bättre. På KB stämde allting från början till slut. Publik och band blev en enhet, Doug fick alla att skratta mellan låtarna, bandet på scenen hade en rolig kväll på jobbet, värmen i luften blev en del av konserten, låtlistan utökades med förslag från publiken, ingen ville att detta skulle ta slut. En inspelad konsert är en inspelad konsert och kan sällan mäta sig med verkligheten. Men av två konserter är det möjligt att utse en som bättre än den andra. Och jag tycker det verkar som om publiken och bandet inte hade riktigt lika kul i Stockholm.

Live In Stockholm är kanon, men Live på KB hade blivit vassare.

/Rune Häger