Recension
Berjlund, Markus
Sånger för levande och döda
(Viskningar och Vrål / Plugged)

»Sånger för levande och döda« landar i brevlådan samma dag som domen mot Breivik faller, en tillfällighet som snart ser ut som en tanke. I »Container« sjunger Markus Berljund att ”det kunde varit vi i en container på havet” och ”det kommer någon på vägen, frusen i trasiga skor, säg får han plats, får han plats vid vårt bord”. Berjlund väjer inte för de stora frågorna och tar förstås stora konstnärliga risker.

Men »Container« ramas in av en effektiv popmelodi och ett blåsarrangemang, signerat ”Toffe” Schultz från Brooklyn Soul Stew, som leder rakt in i det tidiga 80-talet och till exempel Costellos »Punch the clock«. Refrängen sitter precis där den ska och i en annan tid hade denna lilla pärla ockuperat radion.

Albumets ”elvaronders fajt mellan sorgen och glädjen” fortsätter med episkt anlagda men smakfullt återhållna »Palme död (Ofattbara ord)«. En personlig känsla klädd i enkla men pregnanta rader. Vi som var med den där marsdagen för länge sedan kan lätt omfatta det ofattbara. Nya generationer ställer frågor och där någonstans står Markus Berjlund och försöker hitta svar, försöker förstå.

Att denna sång är albumets stora ögonblick understryks av ett lysande arrangemang och av likaledes lysande musikerinsatser. Som lyssnare hittar jag ett rum att vila i, men det är ett rum längst ute på den vassa eggen där melodisk skönhet spelar mot nästan sprucken röst och Richard Krantz oerhörda pedal steel. Ett öppet sår i musikalisk skepnad.

»Underverk« är nästan lika bra, låt vara på ett annat sätt. Den är inte så lite uppfordrande och därtill kanske anakronistisk i sitt bejakande av människan som socialt djur - ”tillsammans gör vi underverk, tillsammans går vi under, tillsammans gör vi en vackrare värld eller en värld som går sönder”. Musiken är högeffektiv rytmisk pop och jag letar än en gång efter referenser från det tidiga 80-talet.

Svensk rockmusik blir knappast bättre än den jag hör på dessa spår. Åtminstone om vi med svensk rockmusik menar den som tar sina egna texter på allvar, som har hållning, riktning och rötter och som finns därför att den måste och inte bara för att den kan generera mervärde åt upphovsmän, investerare, stylister och gud vet vad.

Jämfört med tidigare Berjlundskivor tar de förträffliga musikerna mer plats här, bandet är inte längre outnyttjat. Det innebär för all del inte gitarrsolon och basexcesser i tid och otid, bara att arrangemangen mestadels är mer genomarbetade. Ibland innebär det fler kanaler, ibland färre. Det musikaliska resultatet är varierat, träffsäkert och spännande. Från fullt ställ i Eldkvarnstätt spelade »Lördag kväll« till den ensamma Wurlitzern på »Vi låg inte med varandra (Vi bara sov i samma säng)«.

Moa Lönnqvist sjunger på några spår och hennes röst är förtrollande och högst originell. Lyssna särskilt på den hoppingivande balladen »Och solen har sin gång«, en duett mellan Lönnqvist och Berjlund som får klockorna, om än inte riktigt solen, att stanna.

Av övriga medverkande måste Richard Krantz nämnas igen. Hans känsliga pedal steel ger extra dimensioner åt flera låtar, inte minst countrydoftande »Var är du ikväll?«.

Två svackor finns på plattan. »Jubelsång« påminner såväl text- som musikmässigt mycket om debutplattan »Vackra Tvivlares Bar« och skvallrar inte om den avsevärda utveckling Berjlund genomgått de senaste åren, medan »Så länge jag kan minnas« kanske är den låt som mest påminner om de relativt lättillgängliga hitsen från förra plattan. Texten på den senare kokar dock soppa lite väl mycket på begränsat spikförråd och om refrängen är lättnynnad, effektiv, hypnotisk, tjatig, monoton eller något helt annat, ja det avgör ju lyssnaren. Själv hoppar jag gärna över låten, Daniel Lindbloms läckra gitarrspel till trots.

Övriga sånger för levande och döda är utsökta. Av olika skäl och på olika sätt. Flera av dem behöver några lyssningar för att sjunka in, men den ansträngningen är sin egen belöning.

www.tedeborg.se

/Bengt O Tedeborg

Lyssna på Spotify