Recension
Rowe, Sean
The Salesman and the Shark
(Anti/Cosmos)

I det vilda har Sean Rowe hittat en fristad, ett inarbetat uttryck grundat i en vilja att bräcka det rigida. Det fanns där på det strålande debutalbumet Magic, som ett underliggande hot om att bryta det i allt väsentligt kompakta och suggestiva samspelet mellan ord och ton. På The Salesman and the Shark lurar det inte längre, istället utgör det åt alla håll slitande strävandet en tydlig riktning.

Rowe undviker tacksamt upprepningarnas förbannelse till förmån för ett musikaliskt vandrande nerför den mer öppna folkens stig. Nog för att grundfilosofin från debuten är fortsatt närvarande, inte minst i den Brautigan-minnande, naturalistiska men också abstrakta lyriken. Men musiken är luftigare här, mer öppen för perforering. Genom hålen läcker influensernas uttryck igenom tydligare, somligt är påtagligt Cohenskt och spår av Tom Waits och Nick Cave ryms i porerna.

I uppmärksammandet av namnkunniga kollegor framträder alltjämt Rowes egensinne än mer tydligt. Med debutens tilltro till gitarren och sångens dominerande stilistik visade artisten prov på säreget berättande och en förmåga att väva skarpa narrativ av sofistikerade musikaliska beståndsdelar. Det hänger kvar också här, om än i delvis ny skrud. I stora sjok är The Salesman and the Shark en betydligt mer bombastisk historia, laddad med rytmiska och stundom symfoniska avstickare.

Det kontrastrika spelet mellan stilla midnattspoesi, som inledande Bring Back the Night, The Wall och Long Way Home och det vilt frisläppta – en svettigt rytmisk Joe’s Cult och suggestivt ystra Downwind - finner artisten på nya och synnerligen välljudande vägar för sitt konstnärskap. The Salesman and the Shark är inte ett steg i rätt riktning, Sean Rowe var allt annat än fel ute förra gången, men nog en fortsatt övertygande utveckling av en karriär i högst intressant vardande.

/Mark Andersson

Lyssna på Spotify