Recension
O´Keefe, Chet
Game Bird
(Rootsy)

Chet O’Keefes musik smyger fram. Liten och egentligen ganska anonym tar den inga omstörtande kliv ut ur en väl intrampad amerikansk folkfåra. Istället gräver O’Keefe där han står, prydligt inkilad mellan Townes Van Zandt och Steve Earle.

Därmed inte sagt att Game Bird på något vis är en menlöst återvunnen musikalisk utflykt. Tvärtom vinner albumet mycket på ett försiktigt handhavande av bekanta beståndsdelar.

O’Keefes komponerande är mjukt, avvaktande och på samma gång såväl pojkaktigt som rikt på erfarenhet. Väl förankrat i mullrik amerikansk jord vandrar albumet sömlöst mellan själfullt minnesarbete, reflektioner från resor på dammiga vägar och underfundiga grepp på sociala fenomen. Allt är förtjusande välspelat med smäcker steel guitar och O’Keefes lätt torra men nog så uttrycksfulla röst i förgrunden.

Artistens tämligen anspråkslösa approach till skapandet föder en hudnära kontakt med lyssnaren. Här finns välkomnande lite av skyddande skal i vare sig produktion eller lyriska omskrivningar. O’Keefes penseldrag är omedelbara, starkt suggestiva, lyckliga och upprymt humoristiska. Allra bäst låter titelspåret, svenska jämställdhetsflirten Some Swedish Men, snygga Nashville Star och Econoline Van.

Finessrikt och uppriktigt vinner Game Bird på att inte utge sig för att vara mer än det förmår, ett friskt tillskott på en överbefolkad americana-karta som låter alltigenom ljuvligt.

/Mark Andersson