Recension
Rawls, Johnny
Soul Survivor
(Catfood)

Johnny Rawls föddes i Columbia i södra delarna av Mississippi 1951. Ja, i hjärtat av bluesen om du så vill. Redan under tiden på High School spelade han med artister som ZZ Hill, Little Johnny Taylor, Joe Tex och The Sweet Inspirations. Under mitten av 70-talet blev han bandledare för O.V Wrights band och efter Wrights död 1980 hoppade han över och ledde Johnny Taylors band under fem år.

Under eget namn spelade han mellan 1996 och 2001 in fem album för engelska JSP och sedan dess hittills åtta på sitt eget bolag, Deep South Records. Fem gånger nominerad till Blues Music Award och vann 2009 titeln ”Best Soul Album Of The Year” med ”Ace Of Spades”. Men jag skulle lätt kunna sätta en peng på titellåten till denna hans senaste platta, skriven av bassisten Bob Trenchard och keyboardspelaren Dan Ferguson. En melodiös historia om Rawls highwayresor med sitt band spelande den gamla skolans blues och soul, han är den siste i sitt släkte, som kan få folk att släppa loss och sjungande om och som O.V. Wright och Little Johnny Taylor.

Här är det mycket av samma vara som bjuds. Det klassiska soulbluesanslaget, enkelt och rak arrangerat och producerat med alla beståndsdelarna på plats. På rätt plats. Välplacerat elpiano, mullrande orgel, luriga gitarrlicks, riffande bas, doande bakgrundskör, rullande bas och drivande trummor. Så som vi så väl känner igen det från 60- och 70-talet. Johnny är ingen historieberättare, mer av en känsloförmedlare. Och det gör han med en fin mellansångröst. Inte mörk och inte ljus, inte stark och inte svag, inte tung och inte lätt, men samtidigt på plats och välformulerad, väldisponerad.

Åren med O.V. Wright har naturligtvis satt sina spår. Här gör han klassikern ”Eight Men, Four Women” till hans ära. Lite taktfastare, med lite mer ansträngd sångröst gör den inte till den bästa version som har gjorts. Det fungerar bättre i de sånger som Johnny Rawls och Bob Trenschard själva knåpar ihop. Det låter som om de har gått i samma southern soulskola och läst läxorna tillsammans.

Det som också tilltalar mig är att man använder sig av riktiga instrument. Inte trummaskiner och plastigt programmerade instrument som ofta förekommer i den moderna southern soulen. Här är det livs levande, ärrade gamla musiker som lägger själ och hjärta i sitt arbete. Och som också kan bluesa till det på slutet med ”Yes”, där både dobro och munspel får vara med och leka.

En livs levande överlevare som med ”Soul Survivor” kanske har gjort sitt bästa album.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify