Recension
Carr, Barbara
Keep The Fire Burning
(Catfood)

Barbara Carrs skivkarriär började redan1966 på Chess, och då hade hon sedan en tid en karriär i familjens gospelgrupp The Crosby Sisters bakom sig och som vokalist i Oliver Sains band. I den mördande konkurrensen uteblev uppmärksamheten och listframgångarna. 1982 startade hon och hennes man upp ett eget skivbolag och spelade in ett antal singlar i Muscle Shoals studios i Alabama. Barbaras första album kom 1989 och 1996 fick hon kontrakt med Echo Records. Det andra albumet på Echo, ”Bone Me Like You Own Me”, placerade Barbara som en av 90-talets ledande southern soulsångerskorna. Då var Barbara över 55 år och framträdde med ålderns erfarenhet och tunga stabilitet. Skinn på näsan, slängd i käften och skolad röst gjorde sitt till.

Med en blåsfylld bluesig southern soul, sånger med texter som anspelar på sådant som barpubliken älskade att höra och en härligt kraftfull och varm sångröst blev Barbara ett starkt namn på söderns retro-soulradiostationer. Lanserades som den kvinnliga motparten till Marvin Sears. Åtta album på Echo Records talar sitt tydliga språk. De flesta av hög klass. För Barbara är en skicklig sångerska som har förmåga att lyfta även mindre bra sånger till en högre nivå. Rösten har blivit lite grövre och mognare med åren, men fortfarande med spänst och värme.

Nu 71 år gammal är det dags för ett första eget album på Catfood Records. Musiken hamnar mellan Memphis soul och Chicago blues med ett blåsdrivet sound som växlar från rak R&B till lite mer funkiga tongångar, från lite snabbare, drivande sånger till långsammare balladlika saker. De sexuella anspelningarna är nedtonade och budskapet till parrelationerna är ”håll i”. För det är just parrelationer som sångerna handlar om.

Uppbackad av Johnny Rawls och hans studioband The Rays bjuder Barbara på en driven inledningen med ”Hanging On By A Thread”. Efter några tunnare spår kommer en klase godbitar med ett inledande blåsintro på ”Keep The Fire Burning” som anslår tonen. Lågmält i traditionell southern soulanda. Den följs av en snabbare och lite melodiösare ”Moment Of Weakness” och sedan ”Back Together Again” med gitarrlick där igenkänningsfaktorn är hög. Denna plattans toppassage avslutas med en duett tillsammans med Johnny Rawls, ”Hold On To What You Got” för att sedan glida ut i tre avslutande lite svagare spår.

Förutom Rawls ”Hold On To What You Got” är det enbart nyskrivna sånger från Rawls och bassisten Bob Trenchard. Två herrar som kan det här med skriva sånger i en tradition som har en given formel men som ändå får det att låta fräscht och inspirerande. Och då ska ni veta att mycket som kommer ut i denna genre är plastigt, programmerat och trummaskinstradigt. Här är det riktiga instrument, riktiga människor och levande musik. En fortsatt flammande eld som ger värme.

/Staffan Solding