Recension
Emperors Of Wyoming, The
The Emperors Of Wyoming
(Proper)

”The Emperor Of Wyoming” var inledningsspåret på Neil Youngs debutalbum, som släpptes den 12 november 1968 på Neils 23-årsdag. Och en sagolik musikerkarriär tog sin början.

The Emperors Of Wyoming har tagit lite längre tid på sig att komma till sitt debutalbum. Lite drygt en 30 år sådär. Och inte var det i Wyoming heller. För denna kejsarhistoria startade i Madison, Wisconsin i slutet på 70-talet då Butch Vig, Phil Davis, Frank och Peter Anderson bildade ett band. Tidigt 80-tal och bandet upplöstes och medlemmarna försvann ut i lite olika tillvaro. Vig är kanske den som har gjort sig mest känd genom att producera Nirvanas ”Nevermind”, Sonic Youths ”Dirty”, Smashing Pumpkins ”Siamese Dreams” och Green Day.

I januari 2009 tog Phil Davis ett initiativ till att försöka få ihop de gamla bandmedlemmarna igen. Jodå, från två olika stater och fyra olika studior byggde man upp musiken till detta debutalbum en tre år senare. 70-, 80-, 90- och 00-tal, allt på… nej, inte på en gång. Snarare i kapitel efter kapitel. Stämsången, gitarrsoundet, trumrytmerna, munspelet och det stora soundet skrapar bort avlagringar i minnet. Men är det då endast en nostalgitripp vi lyssnar till? Gamla musikerkompisar träffas för att spela som de en gång gjorde och minnas hur det var. Nej, det känns ändå inte riktigt så. Säkerligen för att de är duktiga musiker och själva har utvecklats genom åren var och en på sitt sätt. Självklart finns här mycket som bär över från det gamla till det nyare. Det är pop, rock och country utvecklat och sammanbyggt på olika sätt. Phil Davis har en personlig sångröst som liksom hänger på sista stavelsen på sista ordet i meningen. Lite likt Dylan i den inledande och mycket fina ”The Bittersweet Sound Of Goodbye”.

De lite rockigare spåren håller inte riktigt måttet för att kännas inspirerande och intressanta. Mer av det gamla vanliga. Samtidigt skulle det vara minst lika svårt att lyfta sig i de spår som lutar mer åt countryrock. Men de är de spår som står ut mest. ”Cornfield Palace” är ett sådant exempel. Frank Anderson bidrar med fin steelgitarr genomgående och även sologitarr, Butch Vig med trummor och keyboards och Phil med sång och kompgitarr. Det hela avslutas med John Martyns ”Bless The Weather” från 1971.

Men det är väl så det är. En musikbok med kapitel kring de olika årtiondena från de senaste 40 åren. Ibland kejserligt stort och ibland lite mer som fotfolksmusik, hela tiden dock med en stor kunskap och professionalism. Fast jag känner det som om det finns mer att ge egentligen. Potentialen finns men stannar bitvis i ett tidsfilter. Öppna upp och släpp loss. Då kan det bli något riktigt bra.

/Staffan Solding