Recension
Edens Edge
Edens Edge
(Big Machine/import)

Gruppen Edens Edge består av sångerskan Hannah Blaylock, Cherrill Green på banjo och mandolin och Dean Berner som spelar akustisk gitarr, dobro och lap steel. Green och Berner sjunger också andra- och tredjestämmor.

Jag läste någonstans att gruppen intar en plats mellan Pistol Annies och Lady Antebellum. Det kan nog sägas om många. Edens Edge är inte så råbarkat rättframma (både i text och musik) som Pistol Annies, och till skillnad från Lady Antebellum får deras välpolerade musik tydlig profil genom de akustiska instrumenten. Och den kraft musiken genererar ligger på det vokala planet, mer sällan på det instrumentala som hos Lady Antebellum.

Så låt oss släppa en parallell, som mest tycks framlockad av trioformatet och det kvinnliga inslaget - även om det senare är kvantitativt så varierat mellan grupperna som möjligt är.

Edens Edge debuterade med en ep förra året, och i juni kom gruppens första fullängdare, obetitlad och med ep’n så när som på ett spår inkluderad. Musikaliskt anpassar sig Edens Edge till kommersiellt förhärskande idéer, men deras crossover är lågmäld och musikens ofta innerliga anslag anknyter mer till singer/songwriter-traditionen än den pop, soul och sydstatsrock som annars integreras i dagens musik från Nashville. Låtarna präglas också av stadens gedigna hantverkskunnande med väl ciselerade melodier och lyrik i countryns breda erfarenhetsfåra.

Jag fastnar för »Swingin’ Door«, där Hannah Blaylock tar tappert avsked från en man som tagit kvinnan för given. Refrängen bygger på en förförisk melodislinga och elegant genomförd metaforik. Det är också ett av de spår som får starkare kontur av dobron, om det nu är Berner eller Ilya Toshinskiy som lägger ut de läckra linjerna.

Dobron öppnar också den erotiskt laddade »Skinny Dippin’«. Det är en av skivans tempomässigt intensivare sånger, där Cherrill Greens mandolin och Stuart Duncans fiddle fint driver på.

Lyrikens anknytning till countryns bredare traditioner och teman understryks av »Too Good to be True«, där Hannah Blaylocks höga toner tar spjärn mot dobron och elgitarren.

»Who Am I Drinking Tonight« är annars det närmaste Edens Edge kommer en hellraiser. Texten laddas av spritdränkta countryreferenser (»Going George Strait to my mind«) som stryks under med breda slidestreck i rakt nedstigande led från 1970-talets sydstatsrock. Det är charmigt, fast både melodin och arrangemanget är i klämkäckaste laget för min smak.

Då står den avslutande »Christ Alone« för andra värden, både existentiellt och musikaliskt, i det avklarnade a cappella-framförandet, där Hannah Blaylocks röst perfekt ramas in och balanseras av Dean Berner och Cherrill Green.

Edens Edge första fullängdare övertygar i sin smakfulla crossover, på en gång mjukt kommersiell i sin integrativa estetik och fint förankrad i countryns skilda traditioner. Och det hade inte varit möjligt utan det kunnande som den unga trion från Arkansas besitter i kombination med Mark Brights målmedvetna produktionsvilja och det oklanderliga Nashville-hantverket i låtsmideri och instrumentalt finsnickeri.

Skivan finns inte på Spotify.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify