Recension
Cash, Johnny
Live at Montreux
(dvd, Eagle Vision)

Jag erkänner. Jag hör till dem som inte hörde Johnny Cashs legendomsusade showcase på Emo’s under 1994 års South by Southwest. Det snackades en del om konserten. Men det var ett showcase med särskilt upprättad gästlista. Sedan sades det att populasen kunde komma in, som på nåder, när väl branschpacket bänkat sig. Jag minns att jag såg Mavericks och Rodney Crowell i hörnet av sjätte gatan och Brazos, när kön till Emo’s började ringla runt kvarteret. Jag fimpade alla tankar på Johnny Cash och hörde Lucinda Williams, Syd Straw och den fantastiska Lisa Mednick på La Zona Rosa i stället, och sedan Kelly Willis lite senare på Continental, jag tror det var den kvällen.

Gjorde jag fel? Nej, låt alla som var där, inklusive det svenska branschfolk som under konferensens gång inte visste var de var, varför de var där eller vilka de hörde, tala om den magiska händelsen som något livsavgörande. För den som hade lyssnat på Johnny Cash i ett kvartssekel var det bara kul att notera att vad som tidigare utdefinierats som det nördigaste av det nördiga, att gilla Cash, blivit hur hippt som helst. Thanks to Rick Rubin.

Minnena, om än lite griniga och Shiner Bock-dimmigt osäkra, infinner sig när jag tittar på dvd:n med Johnny Cashs konsert under jazzfestivalen i Montreux 1994. Den är fruktansvärt ojämn, och den ger också en påminnelse om att Johnny Cash der sista tio åren var bäst på egen hand. Han var ju först och främst en röst, en av de stora rösterna och en av de stora uttolkarna av andras sånger. Hans version från 1970 av Kris Kristoffersons »Sunday Morning Coming Down« är en av de sånger som för mig ger bilden av Johnny Cashs storhet, själva kvintessensen av den. Han sjunger nertonat, nästan nollställt. Han har inget behov av att dramatisera, orden bär sig själva. De behöver bara en röst, ett fordon att färdas på till lyssnaren. Så blir Kristoffersons sorgmod allra tydligast; jämför gärna med de uselt pseudodramatiska vokaluppvisningar som förvandlat »Me and Bobby McGee« till ett av alla tiders pekoral - även om Cashs version från Österåker hjälpligt räddar den.

Men som sagt, Johnny Cash var en röst. På de fyra volymerna »American Recordings«, plus allt som blev över till boxen, är de största ögonblicken när Johnny Cash framträder ensam med sin gitarr. Då djupnar rösten, då blir han den store frambäraren av en tidlös sångskatt. Då räddar han med sin utsökta version av »Bird on the Wire« Leonard Cohen från den pseudo-intellektuella skuggvärld han förpassats till av alla som trott att Cohen var något annat än en rocktrubadur.

En del sådana ögonblick finns också på Montreux-konserten. Det börjar visserligen smårisigt med ett band. Johnny Cash försöker följa det uppdrivna tempot och slap bassens tunga rytmmarkering, men hans röst hänger inte med. »Folsom Prison Blues« (i år är det femtio år sedan den gavs ut i sin första version), »Get Rhythm«, »Sunday Morning Coming Down«, »Ghost Riders in the Sky« (Cashs studioversion är en av de bästa tolkningar som gjorts av den sången) och »I Walk the Line« reduceras till meningslöshet, till trista transportsträckor. Och i »Ring of Fire« hänger Johnny Cash inte alls med, när bandet dundrar på.

Men sedan kommer de magiska ögonblicken. Johnny Cash sitter med sin akustiska gitarr, de andra har lämnat scenen, och han tar de första tonerna i mördarballaden »Delia’s Gone«. Allt sitter som det ska. Hans med tiden allt djupare och alltmer sargade röst bär fram allt det existentiella mörker som finns i sången, den ångest som lägger sig tung över varenda stavelse. Och det blir bara bättre. »Tennessee Stud«, »Bird on the Wire«, »Let the Train Blow the Whistle«, Nick Lowes mäktiga »The Beast in Me« och den gripande »Redemption«: ensam med sin gitarr visar Johnny Cash allt det som gjorde hans sista inspelningar så omistliga, allt det konstnärliga djup och den artistiska integritet som gjorde att en tidigare så oförstående pop- och rockpublik äntligen insåg hur okunnig och fördomsfull den varit.

Men det varar bara en tredjedel av konserten, innan bandet kommer in igen. Och June Carter Cash. »Jackson« passade aldrig makarna Cash, och i »Will the Circle Be Unbroken« sjunger June Carter så illa att det blir plågsamt att höra. Och Johnny Cash sjunger som om han hade pluggar i öronen, blott med en vag idé om att det skall stämma med någon annan som också finns på scenen. Fast sonen John Carter Cash visar sin hyggliga baryton. Och sedan ytterligare en transportsträcka, med bland annat »Orange Blossom Special« och Johnny Cashs kriminalvårdsliberala anthem »San Quentin«, innan allt är över.

Vi får alltså en konsert i tre distinkta delar, en triptyk där mittdelen bildar en kulmen, men där sidodelarna inte är i närheten av de stordåd som Johnny Cash uträttar på egen hand. Ändå är dvd:n värd att skaffa, för de sex sångerna i mitten.

/Magnus Eriksson