Recension
Ulisse, Donna
An Easy Climb
(Hadley Music Group)

De nya skivorna med Sunny Sweeney och Donna Ulisse blev liggande i mina högar. Det är naturligtvis oförlåtligt, två av förra årets bästa countryskivor.

Donna Ulisses historia och karriär (?) är välkänd. Hon gjorde ett av 1990-talets bästa album i Nashville, »Trouble at the Door«. Sedan dröjde det sexton år till nästa skiva, bluegrassalbumet »When I Look Back«, som följdes av två bluegrasskivor till: »Walk This Mountain Down« och »Holy Waters«, den senare en renordlad gospelskiva.

Och nu har Donna Ulisses fjärde skiva med bluegrass kommit, »An Easy Climb«. Den är lika bra som de tidigare, men inte lika omtumlande. Donna Ulisse har skämt bort oss beundrare med så utsökt musik att vi inte förväntar oss mindre än det bästa. Och när det kommer, är det så självklart att känslan av sensation uteblir.

Donna Ulisse har en underbar röst, lätt beslöjad och med en förtrolig närhet i utspelet. När hon så vill kan hon också mobilisera ett klassiskt countryvibrato i klass med de mest tårstänkta balladerna av Tammy Wynette. Men de stunderna är sällsynta, nu segrar närheten och den innerliga värmern.

Även på nya skivan kompas av Donna Ulisse av Scott Vestal på banjo, Andy Leftwich på mandolin och fiddle och Keith Sewell på gitarr. Viktor Krauss spelar bas, och på dobro hör vi Rob Ickes i några spår Rob Ickes, liksom på de två föregående albumen. Det ger konstans och stadga, och inte minst den sorgmodiga fioltonen hos Leftwich manar fram ödesmättade old timey-stämningar, som skänker svärta även åt mer optimistiska sånger.

I lyriken dominerar klassiska countryteman. Maken Rick Stanleys familjehistoria (ja, han hör till den familjen Stanley) tolkas i den gripande »Hand Me Down Home«, i »Crawlin’ Back« ges det eviga kärlekstemat fin vinkling, »Black Snake« med fin dobro av Ickes ger fantasieggande bergshistorik, och i »Faith Is A Journey« vävs familjehistorian samman med religiös förtröstan. Där ger Sewells gitarr och Vestals banjo både smakfullt driv och vackra konturer åt musiken, innan Lewftwich avslutar med några eleganta mandolinlinjer.

Så typiskt att det följande spåret inleds med Leftwichs mest spöklika fiol i en sång laddad av öden och historia från inbördeskrigets dagar.

Det är blott några nedslag för att ge en bild av bredden, djupet och den vackra variationen på Donna Ulisses senaste skiva. Må den inte försvinna i mängden.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify