Recension
Alexander, Linsey
Been There Done That
(Delmark)

Att lyssna till Linsey Alexanders nya CD är som att föras musikaliskt 50 år tillbaka i tiden, till ett Chicago i 60-talsform. Men samtidigt är det som att lyssna på blues ur vår nutid när Linsey i den avslutande ”Saving Robert Johnson” vill att vi använder e-mail och Facebook för att återta Robert Johnsons själ från djävulen.

Det är framför allt blues från ett postwar Chicago som vi får höra. West Side och South Side med avstickare ner mot Memphis och Malaco-trakter. Själv är Linsey född i Holly Springs 1942, mitt i hjärtat av Hill Country i Mississippi. Kom till Chicago 1960 och sedan varit staden trogen, och dess musik.

”Been There Done That” är Linseys första CD på ett etablerat skivbolag. Bakom sig har han en handfull egenproducerade album som, enligt honom själv, sålt bra och gett ett överskott. Det kommer detta album också att göra. För det är bra, en fin produktion av traditionell storstadsblues från en duktig artist. Man kan undra varför inget annat bolag har satt klorna i honom tidigare.

Även om det är traditionell blues så är det omväxlande och underhållande både till musik och text. Vi har den långsamma bluesen i ”Going Up On The Roof” med ett fint understöd i blås från Ryan Nyther och Bryan Fritz där Linsey förflyttar sig upp på taket för att ta sig en funderare på livet. För livet är precis vad sångerna handlar om. Självklart till stor del om relationer, uppdelat i lika delar kärlek och svek, och dess konsekvenser. En del riktigt fyndiga. Det finns också en självbiografisk sång, ”My Mama Gave Me The Blues”, som inleds med ”When you play the blues, they say you´re going straight to hell”. Men där finns också berättelsen om hur Linseys mamma går bort när han bara var 16 år gammal. I ”Big Woman” beskriver han sin kvinna som ”smells like butter, tastes like cream”.

Linsey blandar sin traditionella blues med mer funky R&B, åt The Parliamenthållet till bitvis. Det finns även en soulig Eddie Floyd/Al Greentouch i titelspåret ”Been There Done That” och en mycket fin melodiös version av Willie Kents ”Looks Like It´s Going To Rain”. Just förmågan att växla tempo och takt gör helheten till en varierad lyssning. Att låta den duktige munspelaren Billy Branch hoppa in på tre av de mer traditionella bluesspåren ger dessa en fin inramning. Billy är kanske Chicagos främsta munspelare just nu. Och till de funkiga R&B-spåren kommer blåset. Dessutom har han hjälp av två gitarrister, orgel, piano, trummor och bas för att skapa ett stort och fylligt sound.

Själv sjunger han med stor och grov sångröst, ibland mjuk och ibland skrikig, ibland taktfast och ibland synnerligen melodiös. Så kan man även säga om Linseys gitarrspel. Det han själv säger är att han inte vill bli känd för att han spelar som någon annan, utan för att han spelar som han själv gör. Han gillar det traditionella gitarrsoundet från Chicago men också det som han själv åstadkommer. Det är kombinationen som gör honom unik.

Det finns en härlig groove över plattan. Det är inte så ofta vi får höra någon som idag kan bära med sig det traditionella bluessoundet och skapa något nytt och inspirerande. Linsey Alexander lyckas över förväntan.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify