Recension
Taylor, Otis
Contraband
(Telarc)

Otis Taylors plattor är en ändlös suggestiv kombination av afrikansk och afro-amerikansk musik. Nyskapare och traditionsbärare i ett. Både text och musik är hypnotiskt repetitiv till sin form och sitt uttryck. Det ger ett säreget och personligt anslag. Funkig soul och ruffig countryblues, ballader och rocklåtar bär fram sånger om ont och gott, makt och våld, kärlek och längtan, rasism och orättvisor. Allt framfört med en grov, stark och kraftfullt uttrycksfull sångröst.

Det finns något mäktigt över Otis Taylor, både till person och till musik. Samtidigt som han gömmer sin identitet bakom stora hattar, mörka glasögon, stor skägg och yviga kläder visar han vem han är. Det gör också att mäktigheten fungerar lika bra på discogolvet som i protestparadens slagordskör. Texterna är omsorgsfullt snickrade och bär lika mycket underliggande hot som öppen omtanke.

Otis Taylor själv spelar gitarr och gärna både akustisk och elektrisk banjo, dottern Cassie spelar bas och Larry Thompson trummor. De utgör basen i bandet. Sedan hoppar Chuck Campbell pedal steel, Brian Juan orgel, jazzmusikern Ron Miles kornett, Anne Harris fiol, Todd Edmonds bas och Fara Tolno djemba in och förstärker där det behövs. Och när det ska till eldfängda gitarrtoner kallas Jon Paul Johnson in. Det gör han bra. Ja, alla gör fina inspel och lägger lager på lager. Inte minst i den mjuka balladen om den unga svarte blinde pianoläraren som lever med en äldre vit man ”Blind Piano Teacher” där orgel, fiol och kornett spelar huvudrollen. Ron Miles levererar ett fin kornettsolo i ”Tell Your Name”, som är en kärlekssång om längtan och som kommer strax före den kärlekssång om styrka som heter ”Look To The Side”. Banjo och fiol fungera fint tillsammans i ”Yellow Car, Yellow Dog”, som handlar om en fattig man önskan om att ha så mycket pengar att han kunde vinna en kvinnas kärlek. För att få riktig fart på ”Banjo Boogie Blues” finns Sheryl Renee Chior med i bakgrunden.

Otis Taylor är unik både som kulturbärare och bevarare av äldre musiktraditioner och som nyskapande kompositör och uttrycksfull personlighet. En förmåga som är få förunnat. Otis Taylor har gjort det gång på gång med sina ofta kommande album och så också med detta hans tolfte sedan 1997.

/Staffan Solding